Det regnade över havet innan solens uppgång. Jag tittade ner på mina skor när jag skrek efter honom att hålla om mig. Han gjorde det, lite motvilligt till en början, men efter några minuter av mina fingrar grävandes i ryggen på hans t-shirt så gav han med sig. Det är sällan han ger med sig. Han hade kunnat vara lika envis som jag, om jag hade låtit honom var det.
Han höll om mig länge. Och när han försökte släppa så tryckte jag mig mot honom hårdare, viskade mina krav om att aldrig släppa. Men till slut släppte han, backade en meter och stoppade händerna i sina byxfickor. Han stod på det sättet och inspekterade mitt ansikte intensivt i några minuter innan han vände om tvärt och gick.

Ingen ringde mig på en månad.
Jag var övergiven, överbliven och bara helt jävla övertygad om bristen på min existens.
Mitt huvud var avdomnat, min kropp sliten och mina fingrar rastlösa.
Jag hade dialoger i mitt huvud med en familj jag hade kunnat överge och fantiserade ut ett liv jag hade kunnat ha.
Jag hittade sjukdomar, blåmärken och sår, men i spegeln fanns dom aldrig där.
Parasiter, prostatacancer, punktering och helt psykiskt penetrerad. Patetisk.
Warning! Time to get a life.
Men vem har sagt att livet utanför mitt huvud är bättre än den utanför min dörr?
Vad hände? En emotionell bakfylla.