Jag kan känna en fruktan när jag inser hur orealistiskt snabbt det går.
Det känns absurt.
Meningslöst.
Och man hör ett oväsen ur fastigheten och vet att alla är i medvetandet,
men omedvetna om omvärlden.
Det händer att jag har tankar på att sluta,
men ingen verkar skratta så jag förstår.
Sömnlösheten känns som växande nagler under mig.
Jag vaknar ofta med nya sår på kroppen.
Jag kastade ut den gamla sängen,
men det verkar som att den nya också har en plågoande.
Tankarna kan förekomma att plågoandan är min egen.
Existentialismen är påbörjad och en uppdatering lär aldrig ske.
Jag börjar lära känna mig själv som individ och kan forska vidare i min abstrakta, vidunderliga fantasi.

Solen gick i moln och kylan smög sig över oss som en skräckinjagande matel. Det nya påfyndet ska tillbes.
Det gör bara ont när jag skrattar,
jag tillåter aldrig sorgen skyla över mig.
Längtan efter något större övervinner mig allt oftare
och tankarna flyr min kropp in i en paralyserande tystnad.
Stora pupiller förtrollar mig och håller fast smärtan och lyckan i ett järnhårt grepp.
I drömmarna lever jag och vill inte vakna,
mitt undermedvetna övertygar mig om sanningen i dom oändliga somrarna och bergens tysta skuggor.
När man väl har bemästrat sina vingslag och lyckats utrota all fördomsfull föraktelse.
Kan man då leva?

Jag vet precis var mina tankar var för tolv månader sedan.
Och lyckan var oändlig.
Lyckan skulle vara föralltid.
Men inerst inne visste vi.
I alkoholens avslappnande rus visste vi.
Jag tvivlar ofta på själens existens
men kraften av månljuset får tvångsmässigt ur den och skiner upp mina ögon.
Ta tillbaka ditt liv som ditt eget.
Det oändliga sökandet ska få den perfekta avslutningen.
Logiken kommer aldrig rädda mig.
Men det gör inte ont.
Jag är avdomnad.
Jag skulle aldrig överleva ditt mörker och din smärta.
Jag försöker att gå iväg men har inte hjärta till att försvinna.
Det är inte ett brott att spendera en dag i sängen.

För tryggheten finns där.