Efter vad som upplevts som ett oändligt antal år,

mållöst stapplandes runt på trasiga kryckor

över alldeles för blank och tunn is.

Föll jag slutligen ner i avgrunden.



Väl hängandes längs avgrunden

kunde jag inte längre klamra mig upp

Jag fick sänka mig djupare,

ner i mörkret

i hopp om ljus.



Väl på botten låg jag där i månader, ja kanske i år.

I djup sömn hemsökt av lucida mardrömmar

på en tältsäng stadigt förankrad vid avgrundens botten,

med mitt eget självförakt som provosorisk filt.



Där i den iskalla livmodern,

låg jag och torterade mig

med allt jag hade att kasta på mig själv



Jag brinner där i självhatets maniska eldar
när plötsligt en kemisk schaman lyser en låga.



Han guidade mig till en öppning,

viskade ord i mitt öra som ingen

kan förstå och blåste glitter i mitt ansikte

som tog mig till världar jag inte visste fanns.



Och plötsligt stod jag bara där,

uppstigen ur livmoderns aska.

Âterfödd på sköra ben i ett hav av aska och blod

med vingar redo att växa



Trots mitt chockade och postnatala tillstånd,

står upplevelsen kvar.

Den fysiopsykologiska termostaten gick av

och jag befann mig långt bortom språkets gränser.



Det var oändliga nivåer av drömmar jag färdades igenom,

ständigt vaknandes ur en dröm enbart för att inse att jag är kvar i en ny.

Förlorad ramlade jag mellan vekligheter tills ingen existerade

och ingen totem i hela världen kunde visa mig den rätta.



Då fick jag uppleva det som ej kan förmedlas med ord.

En direkt och personlig upplevelse av det som ligger bortom språket,

och jag har nu en personlig relation till det som inte kan nämnas.



Det fanns aldrig en "HAN"

bara missförstånd skapade av ord,

men trots det var även Hans död missförkunnad.

Det enda jag kan säga är att det finns ett VI.



Själv kryper jag nu nyfödd framåt,

vetandes att jag kan leka hur jag vill nu.

Att det utan namn nu gör mig hel,

viskar ord jag inte förstår i mitt öra

och blåser sitt glitter i mina ögon.



Döden är inte en händelse i livet.


Jag lever nu.