Så purpurblå en gryning till dig lystrar,
en dag att flå som faller ur din lunga.
Där bäddar du för sidennattens systrar,
i Näckens hav bland sorl av avundtunga.
Likt björkens sav mitt innanlår besökte,
en vän i nöd som spelade för furstar.
En stilla stund, en tanke som sig sökte,
bland gläntans löv brann skymningsgatans lustar.
En magisk tid sig svepte över ängen,
att vinna frid i dräktighetens dalar.
När mörkret kom vi kura upp i sängen,
med kärlekshand få öppna dina salar.

© georgmoller.se