Jag tror på att alla man träffar, träffar man av någon anledning.
Med tiden står de kvar eller så har de gått.
Men tanken är densamma, det sker av en anledning.

Jag tror också på att allt som händer mig, sker av en anledning.
Det som kommer till mig ska jag kunna hantera på ett eller annat sätt.
Men ibland har man inte orken. Vart hittar man då den?

När man är på det djupaste vatten, så finner man en väg upp! Man får en inre styrka man inte visste att man hade och man blir förvånad över sig själv att man faktiskt hanterar det.
När man står där, mitt i allt, så stannar liksom världen upp!
Allt som förut var stort, blev helt plötsligt ingenting.
Bilar passerar, människor passerar, tiden passerar men verkar ändå stilla på något sätt!
Livet tar helt enkelt en annan vändning!
Hur ska jag kunna förlåta efter allt detta?

Detta svek sitter så djupt in. Inte bara hos mig! Hos andra i min närhet också!
DU har sårat oss alla. svikit oss. Du lät någon annan ta dig!

Förlåter jag det här, kan jag lika gärna förlåta allt, precis allt som finns!