Nu har jag
velat det så mycket
att jag hunnit
massera mina tinningar
sönder och samman.

Jag har kommit fram till något,
möjligtvis en slutsats

(det är inte min vilja, men)
din axel behövs för att
gråten ska kunna nå
sitt absoluta klimax,
för att jag ska kunna
förena mig själv med
det döda havet.

Du vet
att jag saknar din halsgrop,
lika mycket som mitt
före detta förstånd.

Det här är bara ännu en
kryptisk del i vårt mönster,

och du kanske kommer tveka inför att befästa den ensamma äganderätten du har över mig, men jag vill att du ska veta att

(det råder ingen tvekan trots mina ögonlock ibland darrar lätt i din närhet, förlåt)

jag vill