Det finns något i mig

Som skaver och kliar

Och alltid gör sig påmind på våren

Som om det vore absurditetens årstid


Det bleka sköna solljuset

Och det nyligen blottlagda gräset

Trasternas sång och grusets knastrande

Och på något sätt tid för att dö


Det kanske bara är en nostalgi

Från våren då jag nästan dog varje dag?


En nostalgisk längtan

Efter ett jag som jag känner igen

Och känner mig trygg i

En världsbild som jag förstår mig på


Jag känner mig så hemma

Så ärlig mot mig själv och alla andra

Vad är det som gör att känslan inte finns hela tiden?

Varför tappade jag bort det jag som känns mest som jag?