I går mötte jag en man som hävdade att världen var sann.
Kunde inte tro mina fötter och vinglade bakut med tanken, vad är det du ligger och säger?

- Ja, att världen är sann.

Va?

- Ja, jag påstod nyss att världen är sann.

Jaha, tänkte jag och lade mig ner tätt in på, för detta var ju ändå himla lustigt. Jag som trodde världen var ett skämt. Att livet är en slags dödlig garanti bakom en sexuellt överförbar sjukdom.

Vad är sanning kära man?

- Livet är världen. Livet går ut på att njuta. Njut av världen ty den är helt sann.

Som ett skållat frågetecken med vattenglaset halft tomt reste jag mig upp. Jag, jag som nästan kan trolla med ord såg ju ganska fort att det här är djupare än 3 meter.

Satte mig ned i köket och tänkte. Om verkligheten vore overklig vad hade sanningen då omfattat. Och tänk om han hade rätt och att världen faktiskt verkligen vore sann... vad hade då hänt med alla mina lögner. För vem presenteras möjligheten inför ljug. Hade jag någonsin lyckats lura mannen i spegeln om nu världen vore sann. Man kan i allafall konstatera att söndagar endast är till för barnfamiljer.