Hej,

Jag vill börja med att rikta ett varmt och innerligt tack för lyckönskningarna och uppvaktningen på min 25-års dag. Det kändes helt klart oväntat.

Sedan vill jag även ta tillfället i akt att öppna för något annat, för något mer.
Jag har under många år tänkt att försöka öppna för detta genom att skicka er detta brev, men det har suttit djupt in och det har varit en lång process innan jag nu har nått fram.

Genom åren har fokus på vad jag vill ha sagt pendlat åt flertalet olika håll. Jag har varit arg, ledsen, besviken och framförallt känt att detta är ett problem som inte rörts vid för att det är för obekvämt.

Det finns saker som alltid kommer vara komplicerade och det finns saker som alltid är svåra och obekväma, främst inom familjen.

Mitt fokus och syfte med detta brev idag är att jag är trött på tystnaden.

Jag accepterar andra människors val och att andra människor kan behöva att detta inte talas om. Det jag vill säga är att jag inte är en av dem, att jag är trött på den tystnaden, på de viskningar och prat under andan jag alltid upplevt har funnits i vår släkt.

Jag blev utsatt för något fruktansvärt av min egen farfar. En av er som skulle skydda mig som barn ifrån ondska. Det som skett kan aldrig göras ogjort och
jag blev som tur var ändå relativt sett lindrigt utsatt rent tekniskt men som att barn bli skadad av de man älskar, hos de man söker skydd och värme sätter spår som aldrig suddas ur.

Detta har lett till långtgående personliga problem som konsekvens. Sådant som inkräktar på utvecklingen av sunda relationer, en sund sexualitet och syn på andra människor och sig själv är något som ingen ska behöva bli utsatt för.
Nu har jag ändock blivit det och det har varit min utgångspunkt i mitt eget utvecklande.

Utan denna händelse hade jag troligtvis inte svultit mig, skurit mig och haft långtgående funderingar på självmord under min tonår. Jag hade troligtvis också haft en sundare inställning till både mig själv, min kropp och mitt värde och jag hade definitivt inte behövt spendera 25 år av mitt liv för att inse att jag är värd att älska.

Under många år upplevde jag en stor frustration och en stor besvikelse över att problemet hade kunnat lyftas bra mycket tidigare och det till alla våras fördel

Varför blev aldrig Edwin ifrågasatt eller handlingar utförda redan innan min födsel? Jag fick aldrig möjligheten att ifrågasätta för jag vågade inte. Jag fick aldrig möjligheten att känna stöttning då jag inte vågade berätta om min erfarenhet förrän efter Edwin's begravning.

I efterhand har jag fått bearbeta en sorg över att jag storgrät genom mer eller mindre hela begravningen för jag tyckte att det var så sorgligt att känna ett sådant hat.

Mitt syfte med detta brev är inte att anklaga, spela martyr eller peka finger åt någon. Jag vill bara öppna upp ett infekterat sår så att vi ska kunna läkas och jag vill bryta tystnaden. Jag vill säga att det här hände mig och det är ingenting jag är rädd för att prata om, snarare tvärtom.

Jag vill väldigt gärna öppna upp för samtal. Andras synpunkter och tankar på det komplexa med en sjuk människa kan bidra till en bearbetningsprocess för oss alla. För vi ska alla veta att Gunnar inte var en ond människa utan vilsen och sjuk.

Det sista jag vill är att svartmåla någons minne för de som inte vet någonting om detta, därav skickas detta brev bara till de som jag har fått höra är berörda och har vetskap. Jag vet dock fortfarande inte vilket jag tycker är mest rättvist; att få ha kvar sitt fina minne av någon eller att veta sanningen. Det är dock inte upp till mig att avgöra men kanske något vi som familj, förenade av våra erfarenheter, kan gå vidare med gemensamt.

Till sist vill jag tillägga att jag hoppas av hela mitt hjärta att jag inte rycker upp för mycket hos någon, jag önskar ingen av er något annat än lycka och mina intentioner är sprungna ur kärlek.

Jag är väl medveten om att andras erfarenheter självfallet är annorlunda, att andra kanske inte har ett behov av att lyfta det här och att andra inte behöver ha kommit lika långt i sin bearbetning som jag har.

Men jag vill samtidigt också lyfta att jag inte vid mina sinnes fulla bruk kan delta till att vi som en familj i ett kortsiktigt gott syfte försöker tysta saker till döds och att detta orsakar oss alla så mycket smärta långsiktigt.

Tillsammans framåt för evigt.



All kärlek till er,
XXXXXXXXXX