något sådant som man annars 'råkar ut för', ofrivilligt. Som exempelvis ensamhet, som till sin natur är sådan att den är i avsaknad av sällskap. Alltså en sådan avsaknad att den skapar ett lidande. En saknad efter sällskap som man antingen skulle söka själv om man bara trodde att någon skulle uppskatta att man alls sökte det. Hellre då kanske att någon annan sökte ens sällskap utan att man först frågade efter det. Det är ju nu en gång så att om man inte mår 'tillräckligt' bra, så kommer den man söker upp att försöka göra sig av med en, under förutsättning att personen mår bättre än man själv gör. Då är det också fåfängt att börja prata om rättigheter. Man fungerar också själv på det viset att man då man mår bra, gärna avvisar människor som befinner sig i sämre omständigheter. Det är ett naturligt sätt att handskas med situationen människor emellan, hur inhumant det än kan verka. Det är bara när och om man har utvecklat förståelse genom erfarenhet man kan tänkas reagera och handskas annorlunda med en sådan situation. Då kan man på olika sätt hantera situationen på det viset att man har utvecklat en viss acceptans för att umgås med människor som befinner sig i en svacka eller sämre position än en själv. Det finns fördelar med att visa sig human, oavsett skäl. Ett skäl ju, som beskrevs nyss, att ha utvecklat viss acceptans och utslag av humanitet och lärt sig något av det. Exempelvis hur att vara ödmjuk och vad man vinner i längden med att vara det. För det handlar alltid, oavsett vad du själv vill kalla det, om egoism. Vad du själv får ut av att göra något för andra. Du vill kanske kalla det för humanism eller ödmjukhet. Men det handlar alltid om vad du kan vinna på saken. Känslomässiga fördelar. Du slipper lida av ett taskigt samvete som skulle kunna tänkas plåga dig om du visade mindre ödmjukhet eller utslag av humanism. Så länge du bara är medveten om att du gör en annan gott, det är för din egen personliga vinning, allt är gott och väl. Det är om du försöker utverka andra fördelar då du verkar kärleksfull mot andra som det blir fel. Exempelvis om du börjar att förvänta dig gentjänster. Kärlek visad för annan, handlar inte om försök att utverka gentjänster, utan om att förmedla goda avsikter och vänlighet, blott för att någon annan skall må bra, för det mår du själv väl av. Du kommer om du visar osjälvisk kärlek för andra, att börja älska dig själv. Vinsten med att tycka om sig själv är en automatisk vinst för andra. Ju bättre du mår och behandlar dig själv, ju större chans att du även behandlar andra väl och till deras eget bästa och väl. Dock bör du inte förväxla en sådan vänlighet och ödmjukhet med att skämma bort dig själv eller andra. Det är aldrig bra att skämma bort någon, inte ens sig själv. Att skämma bort betyder att överösa någon med något, för att därefter söka vinna fördelar av situationen. Men dessvärre leder ett sådant beteende bara till att den du väljer att skämma bort, kommer att börja förolämpa dig, i andras sällskap och/eller i ditt eget. En person som blir bortskämd har med andra ord gjorts en otjänst. För även om du skämmer bort någon för att du känner skuld, så gör du saken sämre genom att börja med att skämma bort personen ifråga. Då är det bättre att istället söka behandla personen jämlikt. Det vill säga att om du har råda att bjuda personen för att du själv skall äta, gå ut på nöje eller liknande, men att du inte bör överdriva tjänsten och heller inte upprepa den, annat än om personen själv i sin tur bjuder dig på ett likvärdigt sätt. På det viset blir ni i så fall jämbördiga och får lättare att umgås. Att själv ständigt bjuda är att skämma bort, och ett sådant beteende slår aldrig väl ut. Det leder istället till ett ojämlikt förhållande och få står ut med det. Undantag är relationen till en förälder eller äldre släkting. Då kan det vara okej. Den som bjuder vinner då sällskap, medan du själv vinner såväl sällskap som att bli utbjuden. Som du kunde läsa i början av texten handlade den om frågan av ifall man kan utsätta sig själv för lidande. Exempelvis genom att välja att vara ensam, trots att det då är uppenbart att man själv vill ha sällskap. Svaret är förstås ja. Om man uppfattar det som att bör straffas för något. Då kan man ha behov av att gå ensam. Ibland lider man av sådana samvetskval för något man tycker sig ha bort åstadkomma, men av olika orsaker själv avstått från att åstadkomma, göra skillnad. Det finns så många olika exempel och orsaker till sådana sätt att straffa sig själv att jag här inte vill eller känner det som nödvändigt att gå in på. Säkert kan du själv efter någon självrannsakan komma på ett eller flera sådana exempel. Annars kan du alltid fråga en vän. Om du har någon. Annars går det lika bra att fråga en främling. Att ställa frågor till en främling kan ofta nog vara bättre, eftersom du med en sådan inte har någon föregående relation och därför inte behöver känna det som en besvärande omständighet om personen ifråga inte levererar just vad du just då i som trängande behov av. Dessutom bör du då kunna tåla att personen, om så skulle vara fallet, avvisar dig på ett mer eller mindre tolerant sätt. Personen ifråga skulle ju till äventyrs kunna be dig om att få bli lämnad ifred. Men som du hunnit öva dig en smula i ödmjukhet och humanism, tränger du dig något mera på och ger dig inte förrän du fått visa prov på ett sådant beteende och avkräver personen ett svar på din fråga.


*Om bilden. Gissa själv vad det föreställer.