tappade en gång en kaffesked i koppen och den sågs försvinna som i slow motion. Den gled ner som i ett bottenlöst träsk och försvann för att aldrig mera synas till i mera verkligheten. Hon såg fascinerat på medan den sjönk undan för undan. När hon sedan drack ur koppen hade hon först tänkt doppa en halväten bulle i dess svarta yta men hon avstod. När hon sedan ställde ned koppen såg hon den strax fyllas igen till den nivå kaffet haft innan hon drack ur den i några väl valda klunkar. Dess botten såg hon aldrig igen och det kan ha berott på att hon satt där inbjuden av grannen. En stilig man i sina bästa år med en svart och vit katt som satt och putsade sin päls på bästa mattan. En sådan där lätt orientalisk sak som var nog så fin på alla de sett, men trots detta hade ingen någonsin sett den flyga. Kanske företog den sina spaningsturer kring vardagsrummet i hemlighet då alla i huset låg och sov, var bortresta eller befann sig i andra rum i det stora huset. Hon hade hört talas om att om man inte åt upp den mat som låg på tallriken i ett visst land, så skulle värdparet kunna få för sig att man ätit sig mätt och inte vidare ta sig för med att fråga om det inte fanns trots allt plats för litet till. Så var hon hungrig brukade hon se till att äta upp var liten smula på tallriken. Men det kunde förstås vara en sådan där vandringshistoria som någon vandrare inte kunde låta bli att berätta om för andra människor. Hon drack och drack, den stackars människan, men koppen fylldes gång på gång på. Hon blev vansinnig till slut, tog koppen och kastade den i vänstra väggen. Kaffet skvätte ut på den och förstörde en gammal duk av Maltovskij den yngre. Den som föreställer konstnären som ung då han tar livet av sig i badet. Senare verk av samme konstnär pryder världens alla museer, i källarplanet. Koppen gick som sagt i all världens bitar, men då hon åter lät blicken vandra över mot bordet stod den mycket riktigt där igen och såg oskyldig ut. Fylld upp till sin vanliga nivå med sin släta svarta yta. Av kaffe syntes dock inga spår på den nyss så nedsölade väggen eller ens tavlan. Bara det att tavlan nu istället föreställde en kvinna som satt brände förmodade kärleksbrev i kakelugnen. Det är ofta nog så med just kärleksbrev, det skall antingen knytas om med ett band och förvaras i en skokartong eller så skall de uppmärksammat brännas bara för att sedan tas med som en episod eller tillbakablick i en detektivroman från exempelvis 1943. Det vill säga det var då fjärde upplagan trycktes. I själva verket är historien nedtecknad i april år 1923 klockan 14.37 på landsbygden i närheten av Nyboda gård i Stockholms skärgård. En gammal släktgård som brann ned en vanlig skoldag 1972. Brandkåren kunde bara koncentrera sig på att rädda kringliggande byggnader som var belägna minst hundrafemtio meter från huset. Ingen brann inne som tur var, men alla den såväl gamla som nya möblerna brann ner till grunden och när utredarna från försäkringsbolaget fått rapporten från brandkåren om att branden börjat i ett litet sovrum i en papperskorg där någon oförsiktig gynnare kastat en ännu brinnande cigarett, anlände de till huvudbyggnaden och stannade först en stund utanför som för att beundra villan i all dess prakt. De blev bjudna på kaffe och kakor i köket medan paret skrev på handlingarna så att ersättningen i form av pengar kunde sättas in på makarnas konto. Försäkringstjänstemännen lämnade dock inte huset innan de inspekterat samtliga rum och även det rum där branden sades ha börjat. Huset visade sig från sina allra bästa sidor och jag som satt vid pianot och spelade upp en precis nykomponerad liten visa fick stående applåder för dem och de sa till makarna då de gick ut genom stora utgången att de väl aldrig hört ett sämre stycke uppföras.