Mannen följde min blick och vände sig sakta om. Han fick syn på älgen och stannade mitt i rörelsen. Så stod vi där en bra stund och försökte att inte titta rakt på djuret. Till slut såg vi den vända om och lunka in i skogen igen. När den möjligt aktuella faran var avvärjd svarade jag genom att ge mannen ett karateslag över nacken och han föll som en avsågad björk i en skog full till fyrtiofem procent av lövträd. En människa faller alltmer sällan som en fura. Det var ett sådant där kraftuttryck som var på väg ut helt enkelt. Medan han låg på marken passade jag på att gå igenom hans fickor med händerna. En sådan sak låter sig uttryckligen svårligen göras med fötterna, uttrycket till trots. Han ägde en hel del föremål av vilka jag genast lade beslag på de flesta av dem. En springkniv från Italien, en bunt sedlar ombundna med ett rosa band av siden samt en del små post-it-lappar, på vilka med sirlig handstil var skrivet på en rysk dialekt jag inte kände igen. Dem satte jag därför eld på med hans engelska cigarettändare i nysilver. Den var märkt i botten med en hälsning från ett kompani inom armén. Troligen den engelska armén, eftersom texten var på engelska. Så sparkade jag liv i honom och lät honom höra en illa imitation av en gammal engelsk skådespelare som var mest känd för att sjunga och spela ukulele.

Rasande spänning i kapitel tre.
(Vilket ännu är så där härligt oskrivet)