En lärare jag hade i sjunde klass var kal som en biljardboll ovanför de buskiga ögonbrynen och påminde om rektorn i den skola jag gått i förut. Av någon anledning var jag ofta på besök hos den där rektorn, som även han saknade hår ovanför sina ögonbryn. Ingen av dessa män bar i onödan glasögon.

Läraren i sjunde klass var inte kvinna, även om jag sett även kvinnor utan hår på skulten. En del av dem har valt denna frånvaro av hår själva och andra inte, såväl kvinnor som män med andra ord. Med andra ord kunde man säga att den där läraren som hade ett märkligt efternamn och ett förnamn jag inte minns särskilt, var en imponerande figur, lång och ståtlig som ett bredbyggt fyrtorn.

Det var bara släpvagnen som saknades. Jag har faktiskt aldrig sett någon av dem på lyset. Andra lärare förekom då och då ute på stadens gator i tämligen olika tillstånd av påverkan från olika rusdrycker. Men de aktade sig noga för att dricka sig orediga på arbetstid. Det behövde de inte.

Det hände att de betedde sig underligt ändå i skolans lokaler, för att inte tala om utomhus. För att inte tala om utomhus, så var det mest inomhus de syntes till för eleverna. Vad de skulle ha haft att göra utomhus går utöver min horisont. I vilket fall så hade vi förstås ett smeknamn på fullmånen, ja det var inte fullmånen märkligt nog även om det hade passat nog så förträffligt.

Nej, vårt namn på honom var 'Ice cream'. Fråga mig inte varför, men istället för att gå omkring och röka på fritiden, eller för den delen dricka öl, föredrog han glass. Mjukglass i rutig strut och även sådana där pinnglassar som är så vanliga nu för tiden. Jag tror aldrig jag sett en vuxen människa som var så förtjust i just glass.

Kanske tjänade de till att kyla ner hans humör. Han kunde ha ganska kort stubin, men när han exploderade så gjorde han det in i tystnad. Som funderade han på bästa sätt att angripa källan till det som retat honom så. Men istället för att skrika och domdera så blev han alldeles tyst.

Det var dock en lätt skrämmande tystnad. Det var som lugnet före stormen. Att stormen var i antågande förstod man. Han ansträngde sig verkligen med att tänka ut jäkliga efterräkningar för den som retade honom. Det var något som lockade såväl lärare som elever att göra honom små spratt.

Det var nog inte riktigt illa ment, men vissa människor kan man helt enkelt inte låta bli att försöka sätta fram en fot för, för den att snubbla på. Lärarna använde ganska subtila metoder, men eleverna däremot, var klumpiga och ibland direkt elaka. Det fanns en stor uppfinningsrikedom bland skolans elever.

Det var många lärare medvetna om. Elever och lärare begränsade inte sina ansträngningar till att gälla bara 'Ice cream' utan det var som en sport att jäklas med i stort sett alla som man tyckte sig kunna sätta åt eller kände behov av att göra det mot. Det fanns dock några undantag. Ett av dem var jag själv.

Efter en del experiment med att reta och jäklas med mig kom folk underfund med att det inte var riktigt nyttigt för deras mentala hälsa att jävlas med mig, så det upphörde ganska snart efter att några hade ställt sina försök till förfogande för att omvandla dem till verklighet eller hur jag nu skall uttrycka mig.

Det visade sig att det lönade sig illa helt enkelt. Till slut behövde jag bara skänka någon en blick och den som verkade ha lust att pröva mig, slutade genast med det. Det märkliga var att även om efterverkningarna var omfattande, för den som valde eller inte kunde stålsätta sig och undvika att reta 'Ice cream', så fortsatte dessa spratt in absurdum.

Jag menar, hur dumma kan folk vara egentligen. Jag funderade ibland på att försöka ställa mig på hans sida. Men av någon anledning tror jag inte att han skulle ha uppskattat detta, så jag lät bli. Jag kunde dock inte riktigt släppa tanken på att göra mig till en allierad. Jag funderade ofta på den saken, men mina idéer och mitt mod rann alltid ut i sanden.

Sedan kom det till slut för mig att han använde sig av detta med att få kunde låta bli att jäklas med honom. Han verkade inbjuda till det på något absurt sätt. Kanske för att kunna hämnas. Det var som om det fanns en metod i det hela. Det skulle då vara ett skäl till att han inte skulle ha uppskattat om spratten plötsligt upphörde, gick i stå.

Det var som att han behövde dessa bataljer som böljade fram och åter mellan honom och hans fiender. Det var som om hans själ livnärde sig på händelserna. Det var en märklig slutsats förstås, men jag blev alltmer övertygad om att det var just på det viset. Jag har lagt märke till sådana människor även sedan jag blev vuxen. Men ingen som lyckats så till den grad sätta ett sådant beteende i system.


**Texten är isärtagen av solidaritet med läsare som behöver luftiga stycken för att alls kunna läsa en längre text. Vissa novelletter kommer att publiceras så här, av den rimliga anledningen.