Var och en som någon gång bott på hotell och tillbringat tiden mellan 07.30 och 09.30 med att avnjuta frukost i hotellets matsal, vet vad det vill säga. Man går ned och hälsar artigt på folk man tycker sig känna igen eller på perfekta främlingar, folk som hälsar först eller bara tittar menande på en som vore man i maskopi med varandra, i hemlighet.

Det hälsas kanske på litet olika språk och med olika ansiktsuttryck. En del människor ser allvarliga ut, sura, ledsna, glada, men glimten i ögat. Med eller utan utslag av elegans, av charmig ledighet. Kanske hjälpande varandra eller som också vanligt är, att strunta totalt i andra människor och som vilja ta extra plats och visa att här kommer jag, som ett skepp på öppet hav.

Jag har tillbringat en smula tid på olika hotell och även om det ofta nog varit för bara en natt har det ibland blivit två eller tre. I sådana fall lär man sig snabbt de olika tider och koder som finns på alla hotell och som är olika på olika hotell. Så även om det finns en hel del som är gemensamt för i stort sett alla hotell så skiljer de sig även åt. Är två hotell lika?

Är personalen som ett stall hästar där typerna går igen, från hotell till hotell? Så kan det tyckas vara. Eller så har de helt enkelt gått igenom en liknande rutin i sin utbildning och i sina erfarenheter av vad ett jobb på hotell kan innebära. Jag har som sagt tillbringat en del nätter på hotell, men även frukost och middag. Lunch äter jag så gott som uteslutande på annat håll eftersom mina dagar inte tillbringas där.

Nåväl. Jag har nu givit en smula bakgrund till den historia jag tänkt mig att dela med mig av. En del saker, för att inte säga upplevelser, sker bara på ett visst hotell. Det hotell där händelsen äger rum, för den gästen eller för det hotell där det sker just då, även om säkert liknande saker händer på de mest skilda av hotell. Det där kan säkert personalen berätta om, ifall de blir erbjudna chansen.

I detta fall var det något som jag inbillade mig utspelade sig för just mina ögon och kanske få andras. En morgon, då jag stannade på hotellet i tre nätter, hände det någonting alldeles anmärkningsvärt i hotellets matsal. Jag hälsade som vanligt på olika människor och en del av dem hälsade på mig. Det anses för artigt att göra just så, eftersom det leder till en visserligen korrekt men ändå avslappnande miljö att vistas i.

Det är nästan jämförbart med att hälsa på grannen eller grannarna där man bor i vanliga fall, då man inte är ute och reser. just denna morgon av alla morgnar var jag klädd som det anstår en dam i min ålder och med ett uppdrag som mitt. Jag valde att sitta och äta i samma kläder som jag sedan skulle uppträda i resten av dagen. Att jag själv var kvinna bör ha haft en viss inverkan på vad jag upplevde.

Jag hade tagit för mig av bröd och sådant som hör till brödskivorna, samt en kopp hett. Då jag skulle slå mig ner skyndade en herre till och drog ut en stol för mig att sitta på så jag ledigt kunde placera ut vad jag bar på. Bordet var som vanligt klätt med en vit linneduk. Jag hade som vanligt valt ett av de runda borden och vid detta satt en enda dam förut och så den vänlige herrn.

Det var en sådan där morgon då solen lyser in genom fönstren och man kan se ut över kanalen, det är ytterst få människor ännu så där tidigt och det är jag noga med. Att vara tidigt ute, så att det som dukas fram inte redan fått finnas där någon längre stund. Det var en väldig matsal men med borden så placerade att det kändes trevligt att gå in och sitta där, röra sig i rummet.

Det stod naturligtvis blommor på borden och olika saker fanns inom bekvämt räckhåll så man inte behövde ta med sig allting själv till respektive bord. Där fanns salt och socker, tandpetare, grädde till kaffet. Det var bra service och det vann mitt gillande. Jag har aldrig tyckt om att sitta och prata med mat i munnen, vilket mina bekanta vid bordet också dessa var vana vid.

Jag hade lagt märke till, utan att för dens skull sitta och se mig omkring hela tiden efter ankommande, att en kvinna med verkligt utmärkande klädsel hade satt sig några bord bort och inte alls vid fönstret, som jag själv. Hon var klädd i en ljusblå klänning med rött skärp och en turkos sjal. Jag fann det oroligt att hon dessutom hade gröna skor med hög klack. Stilettklack alltså.

Jag skall inte trötta dig med allt hon hade för sig och med sig. Men hon skar sig mot god sed och omgivningen så till den grad att det inte gick att se på henne utan att finna sig stirra. Hon uppträdde dock som om hon vore helt och hållet i sin egen värld och som om hon varit ensam i detta väldiga utrymme, där det redan samlats ett tjugotal människor.

Jag kom på mig själv med att inte känna riktigt vad det var jag åt. Jag gick och tog för mig mera av det goda utbudet och kom tillbaka till bordet med en andra kopp. Jag brukar inte sitta och äta frukost hur länge som helst, men den morgonen var det som förgjort. Kvinnan i de hemska kläderna reste sig några gånger för att uträtta samma sorts ärenden som oss andra.

Efter en tjugofem minuter hände det något som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Hon hade varit borta från sitt bord och hämtat mera att äta vilket ju inte var helt ovanligt. Men det var något som inte var som det skulle och jag hade svårt att förstå mig på det. Jag knyckte med huvudet och det märktes hos paret vid mitt bord för de tittade till på mig.

Jag gav förstås uttryck för min känsla, min förvåning. Men jag log bara emot dem och försvann in i min egen värld. Då och då kastade jag ett öga på kvinnan några bord bort. Då och då reste hon på sig för att segla omkring vid de långa bord där frukosten stod framdukad av personalen. Nu hände något märkligt. Jag råkade kasta en blick på mitt armbandsur och såg att det gått ytterligare tjugofem minuter sedan det som fick mig att undra, hände igen.

Åter var kvinnan på väg mot sitt bord med brickan full av tillbehör. Jag började undra om hon kanske var gravid eller så. Jag förstod inte hur hon kunde äta så mycket. Det var något annat också. Hon verkade röra sig på ett sätt jag inte förstod. Vad var det med den kvinnan egentligen. Skulle dessa grubblerier förstöra min dag och mina utsikter att få något vettigt gjort den dagen?

Det var först sådan en sex timmar senare som jag kom på det. Det var en ren slump att jag förstod vad det var som hade hänt vid frukosten. När jag klev ur taxin utanför hotellet såg jag en bit bort två pojkar i kanske tioårsåldern som gick som om de vore kasperdockor. De verkade vara bröder och de hade sällskap med en kvinna och en man som troligen var deras föräldrar.

Jag kom på mig att titta efter dem och dröjde litet med att gå in i hotellet, ta hissen och gå in på rummet. Jag klädde av mig, efter att ha ställt ifrån mig mina saker och gick för att duscha. Jag badar av princip aldrig på hotell. När jag var klar i duschen och skulle till att ta en handduk för att torka mig på såg jag att där hängde två exakt likadana handdukar med hotellets namn i relief på båda två.

De var svagt rosa och såg väldigt fina ut. Då slog det mig vad jag sett utanför hotellet alldeles nyss. Två pojkar som var exakt likadant klädda i blå byxor och blå jackor. De gick som om de varit uppdragna med nyckel. Så måste det absolut vara. Så måste det ha gått till. Det var därför jag reagerat som jag gjorde vid frukosten. Märkligt så det kan bli ibland ändå.

Gång efter annan under dagen då jag deltagit i två olika affärsmöten hade tankarna inte kunnat avhålla sig från att vandra en smula. Det var som om en film spelats upp i repris och jag åter suttit i hotellets matsal och sett den där kvinnan. Det som hänt efter de första tjugofem minuterna då hon gått tillbaka till bordet var att hon plötsligt rörde sig litet annorlunda. Det var knappt märkbart, men jag hade reagerat på det omedvetet. Sedan tjugofem minuter senare hade exakt samma sak hänt igen.

Hon hade rört sig annorlunda. Det hade berott på att det inte var samma kvinna. Det hade varit tre olika kvinnor. Det gick upp för mig med ens då jag såg de båda pojkarna. Kvinnorna måste ha varit trillingar. När man är barn så skiljer man sig förstås inte lika mycket åt som då man blivit vuxen och börjat växa ifrån varandra litet. Det var därför de rört sig litet olika. Det var därför de ätit samma frukost tre gånger i rad.

Antagligen utgav de sig för att vara en och samma kvinna, så de slapp att betala för sig tre gånger. De kunde inte ha bott på hotellet, det skulle jag ha lagt märke till, trodde jag. Det var också förklaringen till den hemska klädseln. Det var den man skulle lägga märke till, och vänja sig vid att se gå mellan frukostbuffén och det bord de alla satte sig vid. Så utsökt raffinerat.