Timmar av stum Tystnad,
då jag är invaggad i Sömn.

Flaxande fladdermöss kysser
min, då, vidbrända, utslagna själ.

Anden går på promenad
i kvarteret, - ja, i hela distrikt.

Av medvetslösheten tvingad ned
på knä vid ett blodrött altare.

Döden kommer nära, ibland,-
väser som en orm i min kropp.

Drömmens torra gråt; Han/hon/de
håller mig utanför Fáns Party!

Pressad inemot Intets krig,
utan att veta Sanningen.

Å, om HAN kunde joina mig --
i sängens omslag av Ensamhet!

Sorgligt, dåligt att jag måste fly
in i det Tillståndet, gång på gång!

Som gamla tiders kölhalning!
Med folkmassan som publik.

Varför tvingas jag till sömn?
Finns det ingen plats för mig --
-- i vakenrummet!?