Jag gråter
Kanske gråter jag för något overkligt, men tårarna faller på riktigt.
Tårarna är varken av sorg eller glädje. Men lik förbannat droppar dom ändå ner längs mina kinder.

Jag kan ofta sitta och tycka synd om mig själv, medan jag vet att där ute i den stora världen. Den stora världen utanför mitt rum så finns det människor som svälter, människor som dör i krig och cancer, Människor som fängslas för sina åsikter, människor som äter ur soptunnor, människor som tvingas prostituera sig vid sex års ålder för att kunna få någonting att äta, människor som tillåter sig själva att bli plågade i evigheter för att göra sina kommande timmar i livet lite mer drägliga att leva.
För dessa människor gråter jag. Jag gråter för alla. Jag gråter för dig Cameron.

Tårarna har torkat nu. Jag har torkat bort dom från mitt ansikte.
Jag känner resterna av dom svida under näsan. Det svider på samma sett som om jag vore förkyld, eller som om någon hade skärt upp ett stort sår och sedan ströt över det med salt.
Det svider för mig och för dig. På några timmar har jag tagit farväl till enastående personligheter. Personer som älskade varandra men som aldrig kommer att ses igen. En person som jag bara lärde känna under en timme men som gjorde större intryck på mig än……ja, jag vet inte ens vad jag ska jämföra med.

Jag försöker be om förlåtelse, men jag förtjänar ingen. Den här texten handlar inte om mig. Den handlar om dig.

Tårar
Vad är det
Vill inte veta
Det ser ut som vatten
Men det är tårar
Tårar likt förbannat tårar
Alla dessa tårar
Alla dessa tårar som sipprar ut ur ögonen och sakta rinner ner för kinderna
Tårar för människor som har det värre än mig
Tårar som renar oss
Tårar av ömhet
Tårar av medkänsla
Tårar som förenar oss

När jag läser det här börjar jag gråta igen. Förtjänar jag att få gråta. Ja. Alla människor förtjänar att få gråta.
Det är en sorts försoning med sig själv som varje människa måste genomgå.
Från ett nyfött barn som skriker under sin ankomst till världen till en gammal man som skriker för sin förestående död. Sen finns det dom som aldrig når så långt. Dom som dör för tidigt. Dom som gråter för att dom har en obotlig sjukdom. Dom som gråter för att deras närmaste precis har dött, dom som gråter för att det har blivit en stor spricka i deras nya fina tapeter. Eller dom som bara gråter för att deras liv saknar både mening och hopp.

Det är först när jag tänker på dessa människor som jag inser hur bra jag själv har det.
Ibland kan mitt liv visserligen vara ett helvete, men då tänker jag på dom som måste ha det så hela tiden. För vissa människor är hela livet ett helvete. För vissa människor är inte livet någonting som man upplever.

För vissa människor är livet bara ett enda stort hål. För vissa människor är livet bara en ända stor spricka. En spricka i en tapeter.