Att lägga pussel lär upp ens tålamod, koordinationsförmåga och konsten att se på olika sätt samt övar upp en i problemlösning. Liksom övning i olika former av spel. Det påminner om att lösa korsord. Att skapa musik eller att bygga och konstruera saker fyller samma funktion, bara att de är till någon mer nytta.

Jag har aldrig byggt något annat än konstruktioner som övning. Aldrig för att det skall bli någonting bestående. Det som ligger mig närmast är att iaktta min omgivning och mig själv och se vad som händer. Vardagspsykologi, om man så vill kalla det. Jag finner det intressant att se vad som händer när det som sker sker och att se om det går att påverka andra människor.

Särskilt på ett sådant sätt som de aldrig skulle medge om man försökte sig på äventyret med att påpeka det. Om jag exempelvis är van vid att en vän brukar 'råka' kvadda saker och råka ut för missöden på grund av ren tanklöshet. Och så säger jag att han inte skall göra så eller så, eftersom han då kommer att råka göra fel. Då säger han alltid att han inte haft för avsikt att göra just det eller det momentet.

Vilket talar om för mig att han aldrig planerar att åstadkomma olyckan. Jag ler litet när han säger så. Alla andra, som åstadkommer olyckor, säger också på det viset. Det skulle de göra varje gång om man själv bara kunde förutse att och när en olycka skall ske och försökte att förhindra den.

Olyckor har ju den vanan att ske spontant och tanklöst. Och de uppstår ofta nog därför att den som utlöste olyckan uppträdde spontant och tanklöst. Men för människor som är en smula 'olycksbenägna' och en möjligt förstående omgivning, så framstår olyckor alltid som just 'olyckor'. Och inte som ett resultat av människans omdömeslöshet.