Dom brukar skratta åt mig.
Föräldrarna har gjort så gott dom kunnat, lärt det dom snappat upp.
Ett stort frågetecken, förvånade.
- KAN DU INTE JULSÅNGERNA? VET DU INTE HUR MAN SPELAR JULKLAPPSSPELET?

Generad över situationen. Nej, det kan jag inte och nej det vet jag inte.
Fram med den där blicken av hån och ömkan, låt mig se den.
Jag ser vad dom tänker.
Stackars blatte, som inte kan. Stackars outbildade babbe.
Varje gång utbrister dom i skratt efteråt och gapar högt för att alla skall höra att jag är konstig. Konstig för att jag inte kan det dom kan, men dom kan inte det jag kan. Jag tycker inte dom är konstiga och skrattar inte åt dom för det, jag lär.

Kunde dom julsångerna och julklappsspelets regler innan någon lärt dom det?
Knappast.