Vi låter oss älskas i den grad vi tror vi förtjänar,
vi godtar det som ges.
Beklagar oss över de otillfredsställda behoven,
för att vi själva valt att acceptera den minimala dosen av kärlek som finns tillgänglig.
Vi tar den lilla kärlek vi tror vi förtjänar, förlikar oss med det vi får.

Vi litar på andra så som vi litar på oss själva.
Tilliten är minimal, nästintill obefintlig.
En ständig misstro.
Vi mäktar inte lita, för vi vet själv att vi är kapabla till att svika.
Vetskapen om detta gör oss skärpta, ständigt på vår vakt.
Vi litar på andra i den lilla grad vi litar på oss själva, en ständig misstro.

Vi letar efter någon annan, någon att se upp till.
Någon att behöva och bli behövd av.
Sällskap, kärlek och bekräftelse.
Tjänster och gentjänster.

Behovet sätter fart och den ständiga jakten påbörjas.
Allting duger.