En rutten doft från mitt inre fyller omgivningen.
Alla dessa människor, känner dem den inte?
Kännslan som grott under så lång tid att det bedövats av vardagliga vanor.

Mina vardags sysslor.

Jag gömde den, begravde den, glömde den tills den inte fanns mer.
Nu har den funnit sin väg till ytan igen, efter alla dessa år av försummelse.

Och jag kan inte, vet inte, minns inte.
Hur jag fick den att försvinna.

Jag äter upp mig

En lång tid av kämpande, slitande, stridande väntar

Mitt liv, mitt ruckel, den ruttnande doften av människohat. Hur ska jag orka bry mig?