Vi sågs där på promenaden. Jag visste vem du var.
Det var som om du också listat ut får gemenskap.
Ett ögonblicks ögonkontakt var allt som behövdes.
Allt föll på plats, allt du berövades
hade nu fått ett ansikte.
Det var för dig ett alldeles nytt anlete
som plötsligt bad dig komma över på kaffe eller te.
Även fast jag misstänkte
att jag gick alldeles för långt när jag frågade dig det.