Jag finner mig ståendes
högst upp i trappen
Sneglar ner,
där springer katten
Tänker
Är det nu det sker
Jag får en enträget uppmanande känsla
Som ytterst liknar en längtan
Den tanken har hemsökt mig förr
Tränger sig på,
smäller in varenda dörr


Ännu en gång står jag vid gränsen
Bottenlös avgrund
Det ryser i pälsen
Och gnisslar om rälsen
När tåget närmar sig med hissnande fart
Aldrig har något varit så uppenbart
Känner hur kroppen blir alldeles lugn
Förbereder sig att i sista stund
Ta ett kliv ut,
så var det klart
Slutet som kallat ända sen start.


Ibland när jag sitter i bilen
Fantiserar jag om att älgen kliver
Rakt ut på vägen där jag åker
Dräller in genom vindrutan i höga hastigheter
Den sparkar och sprattlar med sina ben
Och jag dör, kroppen kallnar och blir stel.
Vilket värdigt avslut det blev.