Jag sprang och sprang men mina ben orkade snart inte mer. Jag föll ihop. Mitt i skogen, den mörka skogen, som jag olyckligtvis hade gått vilse i, mitt ibland de snötäckta träden hade jag sett ett par lysande, röda ögon. De hade stirrat elakt på mig och jag hade sprungit iväg av ren skräck. Mitt hjärta dunkade snabbt och hårt och jag visste inte alls vad jag skulle ta mig till.
Anfådd låg jag utsträckt på den snöiga stigen och andades ut stora, vita moln som skymde den korpsvarta natthimlen. Mitt hjärta började varva ner och jag kände hur mina tunna kläder blev kalla och både isiga och blöta. Varför hade jag antagit vadet?

Mina två bästa kompisar hade berättat för mig att det bodde konstiga varelser i den här skogen, och som vanligt, till min onödiga dumdristighet, hade jag sagt till dem att jag skulle gå hit för att kolla om det var sant. Jag trodde ju inte alls på det övernaturliga, så vad fanns att vara rädd för?
De hade bara suckat och skickat ut mig i snövädret, och eftersom det var natt och vi skulle sova hade jag gått ut i min fejksiden-pyjamas med endast en tunn jacka utanpå och kängor på fötterna.

Nu ångrade jag mig bittert. Jag hade förstått gått vilse och var nu livrädd.

På darrande ben reste jag mig upp och försökte orientera mig. Bland de mörka träden såg jag ett svagt ljus blinka till så jag fokuserade mig på det och började stappla mot det på ostadiga och stela ben som kändes som is.

Efter en stund såg jag att det låg en liten stuga en bit in i skogen. Jag började gå fortare för att nå det och hoppades innerligt att det fanns en telefon där.

Jag hann tyvärr inte dit innan jag kände hur någon drog i mitt ben. Plötsligt föll jag omkull och ner mot marken. Jag föll på tunn is, som bröts upp och jag hamnade i vatten som frös mina ådror. Tursamt nog kunde jag känna bottnen och försökte sätta mig upp, men en förskräcklig syn fick mig att svimma av en blandning av smärta, rädsla och chock.
Runt omkring mig lyste dussintal av röda ögon.

När jag kom tillbaka till medvetandet låg jag bredvid en flammande brasa inlindad i en tjock filt.
Jag befann mig i en liten varm, mysig, grotta med facklor på väggarna och mossa på golvet under mig. Det var mysigt att ligga där, men inte utan att undra var jag var och varför gjorde jag ett försök att sätta mig upp, som jag genast förstod var ett misstag. Hela min kropp värkte och någon drog ner mig igen. Jag vände snabbt på huvudet och såg en varelse som inte var av mänsklig natur. Den var ljust oliv-färgad och hade ett ansikte som såg ut att vara en blandning av en katt och en myrslok. Ögonen var mörka och röda, utan vitor, men strålade inte lika starkt som förut i halvmörkret.
Jag visste att det var ifrån dessa varelser som ögonen hade kommit.
Genom att döma av den förskräckta blicken i varelsens ansikte, förstod jag att den hade sett mig. Den lade sin hand på min panna och jag kände att något kladdigt hade lagts dit.
När jag gjorde motstånd och försökte sätta mig upp igen, gav varelsen ifrån sig ett morrande ljud och sa:
- Ligga stilla nu!
- Kan du prata? frågade jag förskräckt. Vad vill du mig?
- Vi inte villa illa! Ligga stilla bra!
Varelsen skakade tyst på huvudet och tvättade av min panna med något som kändes varmt och som sticktes lite. En till varelse kom in i grottan genom en liten öppning och ställde fram en trätallrik med bestick bredvid mig. Den lade upp något som liknade rådjurskitar på tallriken och viskade:
- Äta bra! Mycket stark!
- Jag tänker inte äta det där, skrek jag och reste mig upp av all kraft som jag hade kvar.

Ut ur grottan, ut ur grottan, tänkte jag och sprang för allt jag hade. Jag hamnade snart i skogen igen och kände mig alldeles spyfärdig. Det var nästan morgon igen och allting var blått.
Bakom mig hördes röster och de växte sig starkare hela tiden.
- Inte gå till häxa! skrek någon.
- Hon farlig! Äta allt!
- Lämna mig ifred! skrek jag och rusade iväg.

\"Bort härifrån, iväg till huset, de som bor där kan hjälpa mig!\" var mina tankar hela tiden innan jag såg den lilla hemtrevliga stugan igen.

Äntligen nådde jag fram till dörren och en stark doft av hembakade bullar och bröd stack i min näsa. En stark smak av blod vällde fram i min mun.
Jag knackade på dörren och lutade mig emot väggen bredvid. Dörren öppnades och en liten, tanig, tant hjälpte mig in.
- Snälla någon! Vad har hänt? frågade hon, lade en hemmagjord lappfilt över mig och hjälpte mig ner på den ljusgröna träsoffan.
- Får jag låna telefonen? sade jag när jag upptäckte den lilla, ljusblå, telefonen som stod på hallbordet.
- Javisst, lilla vännen min. Vill du ha lite varm choklad?
- Tack, gärna, svarade jag och lindade in mig i filten.

Jag nös och rös till hela tiden medan den snälla tanten var ute i köket och skramlade. Jag håller på att bli riktigt sjuk, tänkte jag och torkade min snuviga näsa med min pyjamasärm. Min andning var ojämn och mina hjärtslag var svaga. Höll jag på att dö?
Tanten kom till mig och gav mig en kopp med ljusbrun choklad som värmde hela min kropp när jag drack den, och efteråt kände jag mig som en helt ny människa. Jag var fullständigt frisk igen och alla mina inre organ verkade fungera som de alltid hade gjort. De hemska varelserna hade kanske haft rätt, tanten verkade vara en häxa, men hon hade bara hjälpt mig, och inget annat. Än så länge...

Den lilla tantens snälla ansiktsuttryck förvandlades till ett elakt hånflin när hon drog fram en kniv ur förklädet.
- Nu har jag dig, sötnos! sade hon och skrattade.
- Vad har du gjort? frågade jag förskräckt när jag upptäckte att jag inte kunde röra en muskel och när filten plötsligt flög av.
Tanten svarade inte, utan stack den långa, vassa, kökskniven i mitt lår.
- AJ! Vad gör du? skrek jag och försökte röra armarna, utan resultat.
- Äter upp min middag! sade hon och tog en stor tugga kött.