Kanske låter det absurt ja helt befängt
Men faktum kvarstår trots allt

För jag skulle känna mig så mycket tryggare
Om jag gick på en svajande myr
Där varje felsteg skulle leda till min död

Än vad jag gör nu när jag går på asfalt
En hård platt stadig grund

Men säkerheten sitter inte i materialet
Utan i det faktum att ord är ord
Och förblir det hur mycket vi än önskar
Att det vore våra innersta känslor
Som satt fastklistrade med bläck
Där på det skrynkliga papperets rader

Visst en del ord lyckas tränga in
Under våra genomskinliga hudlager

Men de förblir aldrig långvariga
Lämnar sällan några svårläkta ärr
Eller nersvärtade minnen efter sig

Utan möjligen en krypande oro
Någonstans i magtrakten

Så placera mig på den blötaste myr
Och du skall finna mig leende

Med slutna ögon ska jag sedan
Ta mig från tuva till tuva
Lika lätt som skräcken tar mina åskådare

För jag har aldrig varit rädd
För att ha döden som lekkamrat