Jag såg en man korsa järnvägen.
Det gick snabbt för honom att
skrapa över bevis
med sina dyra skosulor.

Jag såg orkidéer klämmas isär
(det gick om möjligt ännu snabbare)
mellan hans trehundra
ögonmuskler.

Jag såg allt,

hur hans mor kastade unga porträtt från läroverket,
hur ruinerna krossade hans ideal.

Hur han efter ett helt sekel
äntligen kunnat resa sig ur grus
med löften om att förstöra
tolv redan sargade liv.


Hela bevittnandet var såklart ett misstag, mitt mörkerseende står nu inför rätta. Det är med smuliga handflator ni finner mig författa denna anekdot

jag smakade blodet från hans sönderbitna kinder,
och samlade det i gommen för analys,
det var jag som sopade upp
gruset på perrongen.

Det hela var över på sjutton sekunder. Jag räknade.