Den här natten vill jag inte glömma, för mina rörelser samspelade så vackert med min skakade hjärnas drömmar.

(Den första) drömmen utspelade sig kring ett skott som träffade min far rätt i bröstet. Eller rätt och rätt, det var ju FEL, men jag bar honom varsamt. Över nedsvärtade gatstenar, som endast tjänade de blinkande skyskraporna med sin stadiga grund. Mitt öde var orsakat av andra människors storhetsvansinne. Människor, som nu inte ville stanna upp och lyssna på min fars krampande bröstkorgssång. På hur patronen förlöste sin ondska i hans kropp och hur det långsamt gick upp för livet att det snart skulle vara tvunget att ge sig av. Ni kanske undrar, ni kanske inte visste. Men jo, det finns ett ljud för det. En sång, komponerad likt en darrande viskning som nu dränker hela Manhattan. Lyssna!