Civilisationens  fjärrstyrda  individer, paralyserade
framför dataplasmor, tiosiffrigt regisrerade fångar,
allt på batter,utan återvinning på gifttippen,medan
en yngling rusar in på scenens  mörka  estrad, med
en brinnande fackla som han viftar vilt omkring sig,
de förvridna  ansiktena  i  flocken stirrar  hysteriskt
och häpet mot ynglingen och avgrundsropen ljuder
som i Dantes inferno,i nästa ögonblick kastar de sig
över honom, river och sliter  i  hans  klädsel som en
vild  schakalflock, spottar  och  fräser  i  upprördhet
över hans fräckhet att lysa upp deras  eländes straff.
Det  tämjda  djuret, förtryckt  sedan urminnes tider,
fången i den sociala diktaturen vars tämjda intellekt
förprogrammerade,  försvinner  in  i  datan,  där  de
drabbas av logofobier, vars neofobi allt tydligare gör
sig gällande i den teknologiska outgrundligheten och
dess ospeccificerade  mål och mening, rusar de runt,
runt,runt likt kedjefångar som försöker slita sig.
Vid trettio år av sitt liv  lämnade den solitäre hjälten
dess  inferno , och  människorna  vände  sig då emot
denne då han valt den solitäres hjältemodiga väg och
i den andliga missuppfostran som däri  rådde  vände
han sitt huvud i förskräckelse ifrån dom för att i nästa
ögonblick ställas öga mot öga med sin andra sida, för
tänk så enkelt livet är att beskriva,när i minnet barna-
sinnet  vaknar likt en mumie, och  plötsligt  då ifrån
sitt utkikstorn ser han det vilddjur  i människogestalt
komma  emot  honom  med  rödglödgade  ögon, stick-
ande  som  eldsalvor, ett  mänskligt  odjur  betraktade
honom nu, som så  full av hat och  berusad  avund att
luften osa svavel : " du ser det vilddjur du som sökare
bedrog för att finna bättre väg och som nu dig förfölja,
likt gamars ögon vilka följer vart steg, så  som om de i
förväg utspått vägen.

                                                *