Jag skymtade lyckan.
Så nära men så långt borta, så långt borta men ändå så nära.

Jag ramlade fram, sökandes efter din utsträckta hand.

Ett sista rop.
Hoppet att våra fingrar skulle mötas till en vacker Håkan ballad.

Du var den sista lampan på min kärlekshimmel, det sista rosaskimrande ljuset.

Våra händer möttes och Håkan sjöng, men lampan släcktes och mörkret blev svårt.

Genom det öppna fönstret kom en fläkt av vissna rosor och melankoli.
Jag somnade på min sida av sängen, ensam och övergiven, med gråten i halsen och ögonen speglandes av min svarta själ.