Jag lever i självförnekelse,
jag förnekar att jag finns.
Ändå gör verkligheten varje dag sig påmind
och skrämmer mig
med sin fruktansvärda närvaro.
Om blickar kunde döda
skulle jag få folk omkring mig
att ständigt falla likt döda sillar.
Att de har ett liv och visar upp att de
har det får mig helt enkelt att vilja se dem
dö en plågsam död,
än att jag skulle behöva ändra livsstil
och börja trivas med
att faktiskt skapa något som ens liknar
en dräglig tillvaro för mig själv.
Om det förut fanns sådant som arbete
och jag trivdes mest med att hela tiden vara aktiv,
utom då jag sov.
Då är det tvärtom nu.
Jag kan inte tänka mig att välja
någon sorts aktivitet framför att bara slappa och sova.
Bara att masa sig fram mellan olika rum
och tvingas göra något i dem,
som att laga mat,
tvätta mig och att sitta framför datorn
eller ens sätta på teven...
är som att överanstränga sig över hövan.
Det här är förstås inte ett värdigt liv
för de flesta av människor,
men å andra sidan,
varför skulle jag bejaka livet
och tycka mig vara förtjänt av det?