"Det beror helt på föräldrarna om barnen går till skolan och är solidariska med disken hemma", säger mina barns faster. "Sluta flumma!", kommenderar hon när jag säger att vi alla är olika själar.
Men jag står på mig den här gången, berättar om Adam Tensta som alltid hjälpt sin mamma hemma när han var pojke och som nu är vegan, för djurens väl. - Jag menar att det inte är hans mamma som uppfostrade honom till vegan. Går det ens?
Är förmågan att motivera sig till skolan och till att diska, eller söka jobb, helt klart bara föräldrarnas bedrift - och också motivationen att inte äta djur?
Kan det finnas andra anledningar - än föräldrarna - till att barn inte orkar med alla förväntningar och får sin energi - och kanske också sitt hjärta - övermannat av dem?!
Mina barn ser disken och vet att mamma mår bra när hon diskar, hon har podcasts i hörlurarna och myser sig genom disken. - "Varför ska vi diska?"
Och matpengar, det har mamma också - hon har en ekonomi på existensminimum och, såklart, räcker hennes pengar. Hon är ju mamma. Mamma. Ensamstående mamma. Ensam och stående. - Gud är med mig, tänker mamman, så ensam är jag inte - men enastående, som alla mammor. Vaken. Ja. Stark, vis, klok och tillitsfull med Guds välsignade försyn.
Förväntningar läggs på mamman - hon måste med sitt hjärta infria dem alla - inte vila från dem. Det privilegiet har barnen. Och så ska det vara. Ber och hoppas att pengarna nu räcker - och gärna blir över!

"Now to Him Who, by (in consequence of) the [action of His] power that is at work within us, is able to [carry out His purpose and] do superabundantly, far over and above all that we [dare] ask or think [infinitely beyond our highest prayers, desires, thoughts, hopes, or dreams]—
To Him be glory in the church and in Christ Jesus throughout all generations forever and ever. Amen (so be it)." Ephesians 3:20-21