Du är som Nutella på smörgåsen en vardag
då förnuftet skriker ost.
Du är solen som får molnen att artigt kliva åt sidan
då du talat med dem en stund.
Du är skratten som rullar ner för kullen
och sedan springer upp för att rulla igen,
utan att bli andfådda, utan att vila,
bara för att andas kort.

Du är musiken som fyller rummet
för andra eller bara dig själv
Dansen över golven visar att du bryr dig om takten
för andra och dig själv

Du visar att det faktiskt fungerar att gå i trasiga skor,
så länge man älskar dem.