Jag kanske skulle ta och leta upp ett kuvert med tillhörande frimärke. I kuvertet tänkte jag stoppa i ett inbjudningskort. Där ska jag bjuda in till kaffekalas en somrig dag.
Men först tar jag fram en penna och börjar skriva. När pennspetsen bryts och gör ett svart streck över pappret svär jag lite halvkvävt och letar snabbt upp en bättre penna. Jag postar mina inbjudningskort och väntar på svar. Alla kan komma utom Jenny som tittar på lejon i Afrika. Egentligen vet jag ju detta men bjuder henne ändå, som tecken på en god gest.
Dagen kommer och vi inviger mina linnea-koppar med guldkant. Koppar så små att hälften skvimpar över på fatet. Vi dricker kaffe och pratar strunt. Trots att jag egentligen föredrar te dricker jag kaffe denna dag. ”Det är det kopparna är till för.” hävdar jag bestämt. Vi rör om i kaffet med silversked och har kanske en skvätt mjölk eller socker i. Vi leker fina damer på kafferep, men viker oss snart dubbla av skratt när någon av oss dricker för snabbt och bränner sig på tungan och jag får choklad på hakan. Sju sorters kakor har jag bakat, fast i verkligheten blir det bara fem varav tre sorter är köpkakor (sagt med skånsk dialekt).
Men det gör ingenting, för vi har det bra ändå. Där sitter vi. Nöjda med livet och sörplar kaffe. Fast jag kanske ska börja med att leta upp ett kuvert med tillhörande frimärke.