Det handlade mest om att definiera mig själv.
En utforskning av själen, ett sätt att komma närmre mig själv men också få den är distansen till mig själv jag saknat. 

Jag fann intresse för rysk poesi.
Att förstå tomheten mellan raderna och hur dem var till för mig. 
Ett pinsamt erkännande senare och finsmakarn övertala mig.
Greppa pennan och skrika ut mörkret. 

Jag förstod då att poesi var schizofrenins symptom och behandling.
För texterna tömmer tankarna men förföljer mig konstant.
Jag tror ibland vi är två.
Erik som talar och isbjörnen som skriver.