Jag kommer ut på scenen pratandes med publiken, eller för den delen ingen alls, det vill säga med mig själv. Och jag kånkar på en skärm. Där finns det redan en skärm på scenen, men det förklarar jag senare.

Jag måste bara få förklara de här sakerna och det är delvis det jag har skärmen till, jag fäster lappar på tyget som publiken knappt kan se vad det är på. Men på den första är det i vilket fall en cirkel som har ett tomrum i mitt och är märkt med ett A och så finns där en omgivande yttre cirkel där tomrummet mellan cirklarna är märkt med ett B och så finns ytan utanför den stora cirkeln och det är märkt med ett C.

Du, som människa betraktad, vill kunna vandra känslomässigt mellan dessa tre fält. Ibland vill du stå i centrum men det är jobbigt att vara i centrum så då vill du kunna befinna dig mellan cirklarna, men även det kan vara för mycket av att synas och då raskar du dig över till C. Varifrån du saknar såväl A som B.

Vilken plats du än befinner dig på så finns där alltid de andra två att sakna och längta till, mer eller mindre. Scenen är A, mitt i centrum för publikens blickar. Bakom skärmen är C, och bredvid skärmen är B. Att umgås med människor, även om det sker i mötet med publiken, eller vänner och bekanta, är ju så gott som alltid en kluven upplevelse. Då är det bra att ha tre fält att kunna gå in i och ut ur, känslomässigt.

Fast här på scenen illustrerar jag det ytterligare, med en skärm. Och jag förklarar saken nu så här så ni fattar vad jag pratar om och på skärmen hänger jag saker som behövs för att ytterligare illustrera. Här i handen har jag en behå och nu undrar ni kanske över varför jag har en bh i handen. Jo, det är för att kunna säga repliken 'idag har jag ingen behå på mig', även om 'på' då är på huden i handen visserligen.

Jag hörde en gång min bounsdotter säga just den repliken. Hon är i den åldern då hon säger saker helt ogenerat och oväntat minst sagt och det får en att undra 'vad står det för, egentligen?' Jag menar, varför upplysa folk om det? Det är ju inte som att säga 'idag går jag inte till stranden'. Även om det i sig kan vara hyggligt ointressant och ställer frågor om varför och om stranden i sig.

Det kanske är för att bryta isen. En första replik vilken som helst bara för att etablera kontakt. 'Det har inte regnat på ett par dagar nu och det har inte störtat något flygplan heller.' Eller något ditåt, som får en att undra över vad DET nu var för en replik.

Själv har jag ofta behov av ABC. Men när jag känner att jag verkligen lever är när jag kan glömma mig själv. Som att se en film och glömma var jag är. Jag är som en som står med i filmen, bara litet utanför bild. Det är väl de ögonblicken jag lever för. Att skriva, skapa, vara ett med upplevelsen.

Upplevelser kan ju vara engagerande och intensiva, så att en på något vis försvinner in i den och bara är. Det är väl självklart, vill någon säga. Men det är när någon sätter ord på dessa känslor och de går att läsa eller lyssna på som, och det innan allt är sagt, också.

Men så fort förklaringen av upplevelsen är slut kan någon idiot fälla repliken 'men det där är ju självklart', trots att det är självklart först då förklaringen eller tolkningen levererats, kommit. I så måtto kan vi förstås alla vara idioter och om ABC är rum kan vi alla då och då befinna oss i dessa rum av känslomässiga tillstånd och vi kan pendla mellan insikt, idioti eller att bara vara.

Om jag ber om en skärm kan de inte lova en och har jag ingen med mig så finns där ingen då jag kommer. Men har jag en med mig, då finns en där när jag kommer. Det är livet i ett nötskal.

Det finns ett uttryck för den sortens idioti, att först efterfråga förklaringen, lyssna på den medan den pågår och sedan även yttra repliken om hur jäkla självklart det ändå redan är. Och det är att kasta pärlor för svin. Att en vet och förstår att det behovet finns, inom en själv och för den som 'lyssnar med ett halvt öra'. Du kan också välja att kalla det för 'otack är världens lön'.
Har du inte fått uppleva det själv än, så är det en sensation som står på tur för dig att uppleva.

Det är sånt som ibland i amerikanska filmer får den möjligt först tålmodige att tappa tålamodet, dra pistolen och poff skjuta av skottet.
Ibland träffar det i benet, rikoschetterar och träffar en oskyldig eller så tar skottet i pannan på polaren som larvade sig och det var inte ens meningen att skjuta.
Men pistolen fanns att skjuta med och känslan av frustration måste ju någonstans få sitt utlopp.

Så gör vi inte i Sverige, vi tiger i det tysta och knyter näven i fickan. Eller så ger vi fanskapet på käften med en vass replik, slår en pava i huvudet på personen ifråga eller lämnar skummande av undertryckt ilska platsen.

En del invandrare som kommit från länder 'i konflikt med livet', kanske stegar fram och säger något i stil med 'om du inte gör som jag säger så kommer jag att döda dig'. Men som vi svenskar blivit hotade minst ett dussin gånger förut via blickar eller faktiska gester och repliker, rycker bara på axlarna åt saken och låter det hela bero.

Utöver att vi gör som personen ifråga föreslår då.
Vi lyder inte direkta order, men om vi får kalla det för förslag och får vänta anständiga tre minuter innan vi faktiskt verkställer ordern, så är allt gott och väl.
Det kan då hända att vi inte städat efter oss i tvättstugan, trots att vi inte alls stökat till, det var ju så redan då vi kom.
Jaså, översvämningen?
Nä, men det är en vattenläcka och det får förvaltaren ta hand om.
Och så är det bara att ringa förvaltaren och mötas av en telefonsvarare som ger tre förslag.
Bla, bla, bla tryck ett, två eller tre.
Eller vänta kvar i luren ett par veckor tills semestern är över.

Att uppträda inför publik kan ha sina sidor. Har jag bara mina stolpar med mig så kan jag uppträda och berätta utifrån dem och ibland slinker det med något nytt också, som inte var med i föreställningen närmast innan. Något som kommer med för att jag läst, sett, hört eller på annat sätt upplevt något att knyta an till. Så är det ju ofta. Det är som att få litet nytt och friskt blod till.

Sådant måste bara till då och då för att den som uppträder inte skall ledsna som alldeles och det skulle ju gå ut över publiken också. Att tala direkt till publiken och enskilda individer i den stora massan är också viktigt. Det finns en massa fina ord på det och de härrör från engelskan, franskan eller något annat språk som är så mycket finare än det vi själva talar.
Särskilt om det är en oöversättlig ordlek, som ändå skall förklaras på något sätt. Så varför då inte redan från början prata just svenska och bli förstådd direkt.

Fast hela 'sanningen' går aldrig riktigt fram. En helt vanlig publik är med bara då och då, en scenföreställning upplevs i fragment och delar av den, här och där, går helt enkelt förlorad för valda delar av församlingen. Brottsstycken stannar kvar i minnet och för att kunna berätta om hela föreställningen krävs det att hela familjen var med och att personerna familjen består av kan fylla i luckorna som uppstår om bara en av dem berättar.

Det är ju så det är, det är ingen mening med att gråta över spilld mjölk inte.
Det mesta av mjölken är ju inte förspilld och inte på alla heller.
Jag vet förstås att en och annan som verkligen läst hela den här texten och kanske även minns stora delar av den eller i vilket fall kontentan, kan komma på sig själv med att yttra de bevingade orden 'Men det där är ju självklart' och det är därför som det sitter ett gäng på balkong som kan kasta ner krossat glas på dem som sitter på parkett.
Eller ägg och tomater.

Så om du skulle uppleva slutet som en smula klibbigt, så är det inte bara för att det är sommar och närmare trettio grader i solen. Jag menar, du sitter ju ändå i skuggan och läser dessa rader. Litet får du nog ta åt dig själv av att du engagerar dig så under läsningen att svetten forsar ur varje öppen por.

När jag står där på scenen och snackar så dricker jag då och då ur en flaska som jag har till minst hälften gömd i en brun papperspåse, så är det jag som är i centrum. Då kommer skärmen väl till pass. Dit kan jag gå och förse mig med material, vatten, eller bara gömma mig för närgående granskning då och då under uppträdandet.

Vem kan väl veta vad allt är som kan gömma sig där bakom? Att ha en skärm är himla praktiskt. Publiken skall inte behöva känna sig distraherad av möjliga assistenter (en positivspelande apa eller en hel orkester) eller sådant som står på scenen och skräpar för att illustrera det jag så livligt talar om. Det skapar dimension och dynamik (väderspänningar) i uppträdandet.

Nu har jag inte riktigt tid längre utan måste gå och sjunka ner i ett hett bad, så jag ber om att få hänvisa till min nästa föreställning helt enkelt, där du som publik har att skapa dig en egen självklar förklaring på vad allting går ut på.