vi sveper salt och tuggar djävulskaktus
på något hak vid coney islands trådsmala höftgung
du bär kastanjeklänning från moskva
och ditt hår är uppsatt i någon slags märklig härva

mellan andetagen viskar du
att du bar kråkhatt hela vägen över brooklyn bridge
att manhattan testamenterat sina sista cocktails
till en ballerina som kysser likt en orkan flåsar
och att smärre förödelse, som cancer, döda barn
förlorade gitarrsträngar - brinner bäst om våren

det är kanske september nu, kanske arton år
innan frihetskängans stjärnbaner bombar hanoi
allt det där vet vi två redan, men det var aldrig sagt
att vi skulle komma hit för att jaga framtiden på flykt
vi tuggar våra djävulskaktusar så som de måste tuggas
i ett nu, på ett höftgung, 1954 i ett höstkylt brooklyn

det är 1954 all over again, säger du
som att det är en självklarhet att bryta teser
med en man utan fungerande blodomlopp
ett helvete till människa, tömt på allt det där
som måste till för att göra döden våldsam och kletig

det finns ingen historia älskling, bara saker som hänt
det finns ingen saliv älskling, bara kyssar som bränt

brooklyn gråter, en hel stadsdel översvämmas
av bitterljuva sorger, alla jävlar gråter
alla jävlar tuggar ut sina liv, sväljer, spyr
alla jävlar tuggar vardagen så som vardagen
måste tuggas, med taggar, med salt och inbillade cojones

vi blöder ur munnen för att djävulens kuk är taggig
skall ginsberg skrika i en dikt om några år

jag vet - säger du,
beställer in tre kalasjnikovs, 1955 års litteraturpris
och en söndersparkad byracka från harlems smog

vi är här för våra synders skull,
för våra sorgers skull

det är 1954 all over again säger du
och visar mig stolt sjukan över dina bröst
just innan eftermiddagen smeker morgonkylan
ur den stora stadens infekterade dimma