Jag flyter på ytan med ett sjunkande sinne.
Blir ett med massan och meandrar över bergstoppar.

Ett sedimentärt hjärta, metaformiskt sinne och magmatiskt yta.
Älskar med lika mycket kraft som en droppe. 

Jag återvänder till starten men helt annorlunda.
Fortsätter att meandra och bildar liggande åttor längs bergskanter. 

Jag förfaller bland vattenfall och töms för mycket för att kunna närma mig dig.
Jag vet hur vi båda älskar storm och skyfall, men det regnar inte här längre.

Jag ligger stilla i ett delta till ett uttorkat hav.
Där du är havet som slukat alla mina ord och ingenting jag gör kan längre skapa gröndska mellan oss igen.