När jag dricker något billigt fabrikat
från en matvarukedja som säger sig vara
mest prisvärd
så saknar jag min mormors fläderblomssaft.

Den fick ta tid att göra,
tid att dricka
Njutas i flaskan,
i strupen,
och som nu, i minnet.

Håller kvar minnesbilden,
nuet blixtrar förbi.
Kundvagnar, saftflaskan,
rullbandet, betalningen,
hem, koncentratet, vattenkranen.

För starkt, eller blaskigt,
som vanligt.
Ger inget beständigt, skapar inga minnen
för framtiden.
Frustrationen att inte själv förmå
den rätta styrkan.

Är det så de ska ha det?
Kommande generationer.