I tidernas begynnelse
har jag sökt efter något
som haft betydelse
greppat efter sådant
som skulle gjort mig
till den jag är.

Aldrig
har det gjort så ont
att spela dum
att låtsas
som att allt är ogjort
att säga
”hej, tack för ikväll”
för att slippa höra
på allt jävla gnäll.

Dagar blir till veckor,
mina veckor blir till år
tidens tand
ska ju tydligen läka alla sår.
Men mina svider fortfarande
och du ler av tanken
på att ha mig kvar.

Frågorna blir
dumma
och svaren förblir
tomma.
Det som ni tyckt om
med mig
har tynat bort
och svalt sig själv
tröttnat på allt
och gått
för att hulka
under en och annan krogkväll.

Kan väckarklockans andhämtning
väcka mig?
Vaknar jag då upp
i en annan värld än min?
En värld
där någon
vill ta mig an
och viska
att jag ta mig fan
trots allt är sann?

Att jag
minsann också är värd
att leva
och känna glädje
trots att även mitt arma jag
kan fela.

Nej.
Jag vaknar upp
till samma gamla tristess
där jag skrapas
som en dyr jävla trisslott
utan vinst
och känner mig
som den där förbannade tv-avgiften
ingen vill veta av.

Tankarna på dig
håller mig långt borta
skrämd och borttappad
som min grå gosedjursråtta.

Sältan
ligger kvar på läpparna.
Beskan
fräter på min tunga
medan vätskan
omöjliggör för mina ögon
att förbli torra.

Ge dig av,
jag är inte
din
jävla äckliga slav,
du
är som ett förbannat jävla skav,
och en dag
ska handla om en annan,
och jag -


jag ska få förbli jag.