Vi står nakna och blottade
så som själen har kommit att bli.
Era ord skär som den renaste is
i våra öron,
än lika kall som vårt inre.
Er beröring
häpnadsväckande varm,
en låga som slickar vår hud.

Sinnet dryper av aktsamhet,
hjärtat skriker efter mer.
Ni är inte den svala brisen,
inte heller värmen från spisen.
Ni är isen,
vacker - men ack så kall.

Det röda blodet förstärker känslan
av det som aldrig tidigare varit verkligt,
det som vi länge suktat.
Ni är farliga,
hotar vårt intellekt,
vårt förnuft,
vårt känslorum.
Dumma, kära och galna.
Försöker desperat fånga den dimma
som försvinner i våra händer.

Vi längtar,
kan aldrig få.
Hur kan en dödlig mäta sig
med det söta liv?
Andas den dikt,
det stoff vi inte förstår.
Vi vill förstå.
Känna.
Älska,
och kvävas under jord
om vi inte får älska er.