O captain! My captain!
Det slutar så fort här i sena sommarens regnväder. Vi faller som löv till backen i vårat umgänge. Återföddes varje vecka och förlorar oss igen bland nya metaforer, men snart finner jag mig själv omsluten av ett hjärta av trolldeg igen.

Det går så långsamt här,som om tiden glömt vi existerar. Vi kan endast fantisera om oändligheten men när vi sedan finner den i backfickan så kan vi omöjligt agera. Har vi inte förstått? Har vi helt glömt bort? Att vi måste skapa gnistor varje dag för att hålla glädjen vid liv, men du måste vara vi och vi för att skapa friktion någonstans.

Jag finner ingen inspiration. Kanske för tidigt för att börja tänka så, eller att känna så. Sluter in denna text i det bästa som skrivits.

I am the master of my fate;
I am the captain of my soul.