Hon sitter i sin luftballong,
ser ner på mig, ler vackert

Hon sprider dofter, växlar några ord -
bekymmerslös, majestätisk

Inunder trängs jag med de andra,
i en flock av hungriga vargar

Hon tömmer en påse på sand,
höjer sig lite, ursäktar sig inte

Alla tävlar om hennes blick,
hennes tankar, och tid

I kaoset tystnar plöstligt allt,
hennes förtrollning är total

Hon lossar nätt en liten knut,
sänker sakta ner en stege

Mitt finger når första pinnen,
som ett litet steg mot himlen

Ögonblicket efter ångrar hon sig,
hon kallar på vintern, lättar igen

Inte en rispa syns på stegens pinnar -
aldrig får någon nå hennes korg

Så går hennes resa vidare,
som en evig jungfrufärd

Så går årstiderna, och så förgås min tid
Fast nästa gång, kanske är det dags då?