Redan som barn var jag utlämnad till den ensamma leken,

kunde bygga lego i timmar, men jag kan inte minnas att jag

fick så mycket uppskattning och feed-back för mina skapelser

När jag såg mej i spegeln idag, så såg jag den undrande

ensamma pojken i mej själv, han som inte fick lära sej att

sätta ord på sina känslor; han som fick mycket fysisk ömhet,

men som mer och mer inneslöts i sej själv, med alla sina våndor,

rädslor och frågor... Han som lockades att skratta när han var ursinnigt arg

Han vars vrede och raseri och sorg inte tilläts, tills han började

bygga upp ett falskt skenvuxet "jag", som eskalerade i tonåren

tills psykosen var ett faktum

Och jag lider med alla världens barn som inte har föräldrar som

är kompetenta att ta hand om dom

Men nu är jag vuxen, och kan omfamna mitt inre barn med ömhet

och respekt; svara på alla hans frågor, lyssna till hans känslor,

trösta honom och ge honom trygghet, stilla hans oro och ångest,

mildra hans hans besvikelser och farhågor

Poesin - det ensamma barnets uppfinningar, den ensamme vuxnes.