Kramgo med trasig knoge.
Vi skrattar som om det vore juli.
Trots att september regn regerar här så skulle jag, trots allt som skett, kunna vara medelmåttigt kär.
Trots att jag bestämt mig för att se rött genom mina blåa ögon.

Som ett förlåtande berg vill jag inte vika mig för någon, men släppa in nytt syre i mina håligheter.
Vad säger dina ögon när vi inte pratar, distansen är konstant medans närheten ligger bortglömd på ett dansgolv i Uppsala.  
I minnet i sinnet. 

I mitt av din mun, där jag finner eftersmaken från smaklösa helger. 
Jag finner förståelse i utsikten bakom dig.
Kramgoa, för ikväll får jag inte plats mellan dina fingrar.
Glädjetårar tar eld nu när jag äntligen hittat glöden igen.