Alarmet på mobilen startar och Peter stänger snabbt av den ledsna melodin som betyder skitjobb. Det skitjobb som han gått till de senaste femton åren. Och idag innebär signalen dessutom fem långa dagars jobb till helgen. Tre glada gubbar förde liv på torget fram till morgonen så därför är han redan vaken när telefonen ringer. Trots det snoosar han fem-sex gånger och kommer nu bli sen till jobbet. Peter klär snabbt på sig och brer två mackor som han tar med när han lämnar lägenheten.

Han går med raska steg över torget och slänger en blick upp mot det höga hus han bor i. Är man romantiskt lagd ser det ut som ett gigantiskt pepparkakshus, men är man som Peter så ser det mer ut som ännu ett miljonbygge. Han sänker blicken och i entréns glasdörrar ser han sin spegelbild för första gången idag. En smal, grå och trist man är det han ser. Det enda som utmärker honom är de stora bruna cowboy-bootsen som har blivit en del av hans osympatiska personlighet. Stövlar som han inte gillar särskilt mycket längre men som ändå bara åker på vareviga dag. Han vänder på klacken, halkar till och förlorar nästan balansen. Peter har klivit rakt i en rykande färsk likörfalafelspya som säkert var finalen på gubbarnas fest. Han torkar av skon så gott det går och lämnar ett grynigt gult spår i gräset.

Tjugo minuter senare längs Malmös gator går han in genom bakdörren till jobbet. Det är ett stort sekelskifteshus målat i hans favoritfärg, gult. Klockan har redan hunnit bli tio över sju och Peter kastar in sina ytterkläder i sitt skåp i källaren. Han småspringer upp för trappan som leder till expeditionen där hans tre kollegor borde vara i full gång med att planera dagens arbete. Säkert har det i sista sekund kommit mail om möblering av utbildningslokalerna på sjunde våningen. Det händer nästan varje vecka att de vill ha saker gjorda inom en timme. Peter kan bara tolka det på ett sätt, att kostymnissarna som vanligt skiter i vaktmästarnas planering. Precis som om de bara sitter av tiden och väntar på något att göra. Idag är ingen av kollegorna där. Inte ens kaffet är färdigt så Peter slår på kaffekokaren. Som alltid är den förberedd med vatten och pulver för sju koppar och medan kaffet rinner ner går han våningsplanet runt, men han hittar ingen.

Kaffet är klart och Peter tar med en kopp ut på lastbryggan. Den bruna koltrasten som brukar hålla honom sällskap lyfter hastigt och gömmer sig uppe i den sjuka almen på gården. Medan han häller i sig kaffet kliar han förstrött på högra handen. Han skrapar bort en ruva och födelsemärket får tillbaka sin vanliga hjärtform och han tänker att något är i alla fall som är som det brukar. Koltrasten i trädet börjar sjunga en hånfull melodi.

I en säng någonstans på Kungsgatan ligger en man klarvaken. Trycket över magen ökar när han tänker på gårdagen och att nu har säkert någon upptäckt det öppnade kuvertet. Han pallar egentligen inte gå till jobbet men inser att han måste. Annars skulle det verka än mer misstänkt även om de säkert redan kommit på vem som gjort det. Han stiger upp ur sängen, går in i duschen och på väg tillbaka till sovrummet passerar han vardagsrummet. Soffbordet syns knappt eftersom det är täckt av 500-lappar. Han tittar på högen någon sekund och plockar fram en svart sopsäck ur byrålådan. Under tiden som han trycker ner sedlarna funderar han på ett bra gömställe. Några minuter senare är säcken halvfull och han har fått på sig kostymen. Han knyter en ljusblå slips runt halsen, den slips som han fick av regionchefen förra julen. Den senaste av många julklappsslipsar. Sedan går han via vindsförrådet, gömmer säcken bakom en stor antik spegel, och fortsätter till jobbet.

På lastbryggan har Peter precis druckit upp kaffet när han hör hur dörren öppnas bakom honom. Det är chefen.

– God morgon. Var har ni hållit hus?
– Jag vill prata med dig.
– Okej. Slå dig ner.
– Nej vi går in till mig.

Chefen är väldigt kort i tonen idag och Peter tycker detta är en lite väl överdriven reaktion på hans sena ankomst. Men det verkar vara något annat också, han verkar liksom nervös. Inne på kontoret sitter personalchefen och väntar.

– God morgon.
– Hej.
– Slå dig ner...du undrar säkert varför jag är här och det finns ingen anledning att dra ut på detta. Ett brev med en postväxel har försvunnit. Eller rättare sagt så finns kuvertet kvar men postväxeln är försvunnen. Pengarna är sedan uthämtade på Sparbanken.

– Jaha, oj. Fy fan.
– Det handlar om en stor summa pengar och visst var det du som hämtade posten igår?
– Ja… Vad menar du?

Samtalet varar inte längre än en kvart och resulterar i att Peter är avstängd från jobbet fram tills att polisutredningen är klar. En halvtimme efter att han kom dit så står han ute på lastbryggan igen. Han står där stilla och tänker på vad som egentligen hände. Hur kunde han som aldrig stulit en spänn hamna i denna soppa? In genom porten på andra sidan gården ser han en av säljarna komma gående. Han ser lite svettig ut och Peter tänker att han kanske tog cykeln till jobbet idag. Han fäster blicken på säljarens ljusblå slips och tänker att det fula tygstycket har han bara på sig för att fjäska för chefen. Säljaren ser plötsligt Peter rakt i ögonen, men vänder sedan snabbt bort blicken utan att hälsa. Peter går strax därefter samma väg ut, han stannar på gatan utanför och funderar på vad han nu ska ta sig till. Parkerad utanför tobaksaffären står säljarens metallicblå sportbil.

Eftersom Peter slutat betala medlemsavgiften så vet han att det inte är lönt att ringa och be facket om hjälp. Avgiften har blivit så hög och underhållet för den son han aldrig får träffa tömmer numera större delen av hans bankkonto. För några veckor sedan ringde han dem faktiskt. Det var när chefen sa att de skulle göra avdrag på lönen eftersom han kommit för sent till jobbet sju morgnar under de senaste två veckorna. Men fackombudet visade inga tecken på solidaritet trots att Peter under femton år faktiskt varit medlem och för det mesta betalat in medlemsavgiften i tid så 800 kr drogs från lönen den månaden.

Säljaren torkar svetten ur pannan medan han väntar på att kaffemaskinen ska fylla hans glas. Han darrar på handen när han häller i en skvätt mjölk och tänker att han måste behålla lugnet så att ingen märket något. Om han bara kunde sluta svettas. Tur nog så brukar de flesta av hans kollegor komma först klockan nio så han har tid på sig att få ner pulsen. Han går till sin plats och slår på datorn, men plötsligt hörs steg i korridoren och in genom dörren kommer regionchefen.

– Hej.
– God morgon.
– Kan jag slå mig ner?
– Visst.
– Du undrar säkert varför jag är här såhär tidigt.
– Nja…
– Ett brev med en postväxel har försvunnit. Eller rättare sagt så finns kuvertet kvar men postväxeln är försvunnen. Det är den postväxel som du la i posten igår.
– Va?
– Ja, vi har nog redan hittat den skyldige. Peter du vet han vaktmästaren. Visst han har väl alltid varit lite strulig, men det här trodde jag aldrig om honom. Du får hålla det här för dig själv tills polisen är klar med utredningen, men jag ville att du skulle veta eftersom det är din kund som fått pengarna snodda.

Säljaren jobbar på som vanligt, men med en ständig oro för att allt ska komma fram. Peter håller sig mest hemma. Sex veckor tog det till semesterdagarna var slut och sedan dess har han fått be sin sjukpensionerade mamma om hjälp. Eftersom han snart inte kan betala hyran längre så ser det ut som att han kommer vara tvungen att flytta in hos henne. Polisen har gjort flera förhör och sagt att det bara är Peters och säljarens fingeravtryck som finns på kuvertet och att det finns vittnen som intygar att det var Peter som hanterade brevet sist. Peter försöker förklara att det måste vara säljaren som snott pengarna. Han har ju till och med sagt upp sig och ska snart börja på ett nytt jobb någonstans utomlands. Peter försöker övertyga polisen om att det är något lurt med säljaren men det är ingen som lyssnar.

På dagen sex månader efter att Peter fick gå från jobbet är det dags för rättegång. En av hans kollegor och tidigare polare vittnar om hur det den dagen då postväxeln försvann var Peter som ansvarade för posten. Säljaren nu med en röd regionchefsslips runt halsen vittnar också. Peter döms till fyra år med fotboja och avskedas från jobbet.

Peter ligger i sin mammas kökssoffa och försöker sova. Han inser att han borde vara förbannad och smida planer för sin hämnd mot säljaren men han känner sig bara trött. Fast sova kan han inte. Han tittar runt i det lilla rummet och fäster blicken på tavlan som hänger över byrån. Det är en enkel akvarell föreställande hans pappas segelbåt. När Peter var barn och när pappan ännu levde brukade de segla från Malmö och ändå upp till Landskrona. Det var sköna dagar och varje natt i kökssoffan längtar han tillbaka till dagarna på båten.

Väckarklockan ringer och Peter stänger snabbt av det skrällande ljudet som betyder att han ska vara på frivården om en timme. Idag betyder signalen också fem långa dagars tristess till helgen. Eftersom tusen tankar höll honom vaken hela natten var han redan uppe när klockan ringde. Peter klär sig långsamt, brer två mackor och gör sin mamma sällskap vid köksbordet.

– Mina pengar är slut. Du måste betala lite annars kan du inte bo här.
– Jag ska gå till socialen efter mötet.

Peter korsar torget och tittar upp mot det höga hus han en gång bodde i. I det huset ligger frivården. Ståendes vid övergångsstället får han plötsligt syn på en metallicblå sportbil och i den sitter säljaren med en till synes dum blondin bredvid sig. Peter plockar instinktivt upp en gatsten som lägligt ligger på marken bredvid honom. Han tar i allt vad han kan och kastar den rakt mot sportbilden. Då slår trafikljuset om, säljaren gör en rivstart och gatstenen träffar istället vinrutan på en risig liten grön bil. Bilen körs av en ung tjej och hon blir så rädd att hon trycker ner gasen istället för bromsen och bilen kränger rakt mot Peter. Han hör en smäll och känner hur hans höfter krossas mot motorhuven. Sedan slår huvudet i vindrutan och en minut senare är han död.

Säljaren ser i backspegeln vad som händer och kör snabbt vidare mot motorvägen. Han känner sig lättad. Snart är det framme i småbåtshamnen där segelbåten väntar och i morgon vid den här tiden är de långt ute till havs. Säljaren sliter av sin gula slips och kastar ut den genom rutan.

– Vad gör du?
– Jag har aldrig gillat den färgen.