23 december 1951

När faster Pernilla är på besök får Anton dela sovrum med sin syster Nanny. Nu är klockan nära midnatt och syskonen borde sovit för länge sedan. Men istället sitter de tätt intill varandra precis innanför den stängda sovrumsdörren och hör sin fars utdragna snarkningar ändå från sovrummet på andra sidan hallen utanför.

Men de hör något annat också... Dova röster. De kan inte att urskilja några ord men Nanny och Anton hör att Pernilla pratar hetsigt med en man inne på rummet. Då och då hörs även ett barn snyfta till. Syskonen trycker närmare varandra, de vet ju så väl att Pernilla är helt ensam där inne och även om de hör samma sak varje jul så är det lika skrämmande varje gång. Nanny och Anton kryper än tätare ihop då dörren till Pernillas rum slår upp.

– Nej! Snälla, ropar Pernilla och sedan hörs ljudet av snabba fötter nedför
trappan.

Nanny gläntar försiktigt på dörren, syskonen ser på varandra, nickar och går sakta ut i hallen och vidare nerför trappan. Där nere ligger den mörka tamburen och de smyger framåt med ryggarna tryckta mot väggen. En strimma ljus letar sig ut genom spegeldörrarna som leder in till vardagsrummet och genom glaset skymtar barnen Pernillas siluett längst in i rummet. Nu hör de åter igen ett barn som gråter och en man som talar, men de kan bara se Pernilla genom rutan. Syskonen tar några steg närmare dörrarna och nu är det bara det lövtunna glaset som skiljer dem från det märkliga som pågår därinne.

– Sluta böla Malte! Håll tyst! ryter mannen.
– Snälla Inge skrik inte åt honom. Han saknar Britt lika mycket som du och
allt blir bara värre om du bråkar, säger Pernilla.

Pernilla och mannen hon kallar Inge fortsätter tala fast nu kan Nanny och Anton inte längre höra vad de säger.

Plötsligt hörs tunga steg i trappan och syskonen kryper snabbt in under den slitna lilla soffan. In kommer deras far och han sätter ner sina stora nakna fötter precis framför deras näsor. Han missar Antons tumme med bara någon centimeter, går rakt mot vardagsrummet och i samma stund som han sliter upp dörrarna väser han:

– Sluta, det hörs ju ända upp! Tänk om du väcker barnen! Gå nu och lägg dig
Pernilla.

Hon mumlar något ohörbart men säger inte emot och strax därefter går de tillsammans uppför trappan. Nanny och Anton hör hur först den ena, sedan den andra dörren stängs däruppe och därefter blir det tyst. De ligger kvar under soffan tills de på nytt hör sin fars snarkningar leta sig ner genom huset. Syskonen ålar sig fram och går sen försiktigt in i vardagsrummet. Men där syns ingenting och en stund senare ligger de bredvid varandra i Nannys smala säng. Anton tycker det kliar under foten och känner att något slemmigt har fastnat på hälen, han pillar bort det men hinner inte tänka mer på det innan Nanny säger:

– Men…det var ju fler i rummet. Såg han inte det?
– Hon talade nog i tungor. Jag har hört att om man är galen så gör man det,
svarar Anton
– Ja…kanske det.

Båda tänker på hur de varje jul så länge de kan minnas hört dessa tre röster i Pernillas rum men aldrig vågat fråga sin far om det. Först flera timmar senare somnar syskonen och vaknar inte förrän långt in på julaftons förmiddag. De väcks av höga röster från undervåningen, drar på sig sina morgonrockar och springer ner. Där sitter deras mamma vid köksbordet och det ser ut som om hon har gråtit. I hallen till köksingången står deras far och pratar med två poliser. Han vänder sig mot barnen och säger:

– Pernilla är försvunnen.


23 juni 1919

Sakta gick Pernilla längs grusvägen som slingrar sig genom hennes barndoms landskap. Här kände hon till varenda hus och vilka som bodde i dem. Hon passerade den ovanligt gulgröna gården som brann ner till grunden men som byggdes upp igen för dyra pengar. Strax bredvid ligger den röda stugan som stod tom för att ägarinnan var i Sydamerika och förlöste barn i slummen. Efter en liten stund svängde Pernilla in på en näst intill igenvuxen grusväg som ledde upp till Bygget. Huset kallades så för att det hade flyttats 500 meter någon gång på slutet av 1700-talet. Varje liten del hade monterats ner för att sedan sättas upp exakt likadant igen. Det vara bara så att någon måste ha slarvat någonstans för det var som om att huset inte ville hålla ihop på sin nya plats. Det var ständigt spikar som kröp ut ur väggarna och då och då fick utfallna stenar muras tillbaka i husgrunden. I detta hus hade hennes mor bott ända tills den dag då hon till slut dog av den tbc hon lidit av i så många år.

Längs grusvägen löper en stengärdsgård och uppe på den blommade taklöken som Pernilla planterat tillsammans med sin mor för länge sedan, men detta måste konstigt nog varit första gången hon sett den blomma. Vägen tog slut och nu stod hon på gräsplanen framför sitt barndomshem. Det högg till av sorg i mellangärdet när Pernilla såg de gardinlösa fönstren och de orensade rabatterna och hon bestämde sig för att gå en promenad i skogen innan hon gick in. Bygget låg som i en glänta omgärdat av bokskog och några steg framför henne var en mörk öppning, likt en port, som ledde rakt in i det täta lövverket. Hon gick längs stigen som helt var täckt av bruna löv och lite varstans fick hon ta extra långa steg för att inte kliva på någon av alla de skogssniglar och vinbärssnäckor som också ville fram. Hon lyfte blicken och beundrade bokarnas lugnande lövverk, men längtade i samma stund till nästa vår då hon inte tänkte missa den korta tid då boklöven slog ut i det vackraste av alla ljusgröna färger och det magiska ljuset som blev när solstrålar strilade mellan bladen.

Mitt i detta sköna minne kände Pernilla plötsligt hur något kladdigt rörde sig längs hennes ankel. När hon tittade ner såg hon med panik hur en långsmal grå massa löstes upp och fram kom små kladdiga larver som letade sig upp längs högra vaden. Hon skrek till och slog längs benet. Larverna krossades under hennes hand och hon började springa mot bäcken som rann en liten bit bort. Hon kastade sig ner i det iskalla vattnet, tvättade av benet och kunde se små klumpar av larver guppa iväg på vattenytan. Vid stortån hade hon skurit upp ett litet sår, förmodligen när hon sprang ut i bäcken och nu sved det till. Vad hon inte såg var att två små larver hade letat sig in i såret och vidare in i hennes kropp.

Pernilla satte sig på en sten vid vattnet och efter en stund började hennes puls gå ner. Hon reste sig sakta och gick tillbaka längs stigen, men kunde inte sluta tänka på de kladdiga larverna och emellanåt kändes det som att de fortfarande krälade längs benet. När hon närmade sig platsen där hon hade klivit på larverna började hjärtat bulta hårdare igen men det enda som nu syntes var lite slem på de bruna löven. Hon skyndade förbi och snart var hon nere i gläntan vid Bygget. Pernilla sprang in genom husdörren och sjönk ner på hallgolvet. Där i huset doftade det som det alltid hade gjort, hon slöt ögonen och somnade nästan direkt.

Pernilla drömde de mest obehagliga drömmar. I dem befann hon sig åter igen i skogen och det var natt. Hon halvsprang, inte på stigen utan mitt ute i snåren av boksly och ormbunkar och vassa grenar rev henne längs benen. Pernilla kunde höra sig själv skrika namnet Britt om och om igen och hon kände en ilska som hon aldrig tidigare hade känt. Från och till hörde hon snytningar men när hon såg sig omkring kunde hon inte se någon där. Men, så vaknade hon abrupt av att hennes bror ruskade om henne.

– Vad gör du Pernilla?! Varför ligger du här i hallen? Du skulle ju ha kommit
hem till oss i går kväll, näst intill skrek hennes bror.
– Det är någon som gråter, viskade hon till svar.
– Va? Nej då Pernilla, du drömde bara. Res dig nu upp så går vi hem och så
får du stanna hos oss tills du mår bättre.
– Jag måste hitta Britt...
– Vad pratar du om? Får jag känna på din panna. Så varm! Du har feber. Res
dig nu upp och följ med mig hem så får du stanna hos oss tills du mår
bättre.


24 december 1951

Nanny och Anton ser på varandra länge. Försvunnen! Båda tänker de samma tanke: Pernilla är försvunnen och det måste hänga ihop med det som hände natten innan. Men de säger inget.

– Pappa… börjar Nanny försiktigt.
– Ja?
– Vet du vilka Inge, Malte och Britt är?

Han tittar på syskonen en lång stund och säger sedan:
– Vad har du fått de namnen ifrån?
– Det var bara något Pernilla mumlade om igår…
– Jaha…ja bry er inte om det. Hon pratar om så mycket konstigt nuförtiden.
– Men vilka är det då?
– Ja, det var en familj som bodde på Bygget för länge sedan. Men jag har inte
tid att berätta släkthistorier nu.
– Snälla berätta! envisades Nanny.
– Min syster är borta! Jag måste ut och leta Nanny. Det ligger några
tidningsurklipp i en av lådorna med gamla foton på vinden. Titta där
medan vi åker ut och letar om ni vill, men det är en sorglig historia ska ni
veta.

Nanny springer upp för den branta trappan till vinden och Anton fortsätter långsamt efter.

– Kan vi inte göra något annat istället?
– Lägg av Anton, är du feg eller? Klart vi måste ta reda på mer om de där
människorna Pernilla pratar om...eller med.
– Mmm.

På vinden står en massa bruna skokartonger fyllda med fotografier av gamla släktingar. De tar varsin låda och börjar leta. Efter en stund sticker Anton fram ett fotografi framför näsan på Nanny. De tittar båda på en bild där deras pappa och alla hans tio syskon står uppställa framför kyrkan i byn. Bilden är svartvit men det går ändå att se hur sommarrosiga om kinderna de är. Alla utom en. Pernilla står längst ut till höger i bilden och hon ser både färglös och sorgsen ut. Hon har mörka skuggor under ögonen, händerna är hårt knutna och över hennes smala axlar hänger en alltför stor svart klänning. I andra hörnet av fotot står deras far iklädd en skjorta lika vit som Pernillas knogar. Till skillnad från henne ser han både pigg och frisk ut.

Anton lägger försiktigt tillbaka bilden och de fortsätter leta. Nanny öppnar en skolåda som ser ut att ha legat ute i något uthus för fukt har missfärgat kartongen. Hon plockar upp en bok som är klädd i brunt vaxat papper, slår upp den och där står att den tillhör faster Pernilla.

– Se här Anton!
– Nämen... Vad är det för bok?
– En bok av Strindberg... Titta, under namnet står ett sidnummer! svarar
Nanny. Hon slår upp sidan 39 och läser högt:

"När läraren vandrade i Kvalhem, kom han en dag till en skog, där många ruttna svampar växte i skuggan. På en gångstig såg han en orm slingra sig fram, men det var ingen orm, utan en röra av maskar som rotat sig tillsammans. Läraren frågade sin ledare : Vad betyder detta ? – Fråga först vad det är, skall jag sedan säga betydelsen. – Nå väl? – Jo, det är sorgmyggans larver, vilka tvingas hålla ihop som ler och långhalm för att icke förgås. Hon kallas sorgmyggan därför att hon sjunger så sorgligt och bär sorgdräkt; larverna älska giftiga svampar och tåla icke ljuset; de uppehålla sin tillvaro med ömsesidigt utbyte av slem, utan vilket de skulle torka ihjäl. Men de kalla mörkret ljus, emedan solen skulle döda dem, och de giftiga svamparna är livsens bröd; de hata varandra, men måste hålla ihop; förstår du än eller vad? – Hur kallas det rörliga djuret? – Det kallas Luskungen och uppträder en gång i varje mansålder, då det anses bebåda ond tid. – Vad betyder det då? – Det betyder människor som gå med ansiktet på ryggen, och därför se allting bakvänt; kalla det onda gott och det goda ont; emedan de leva i högfärden och självkärleken kunna de icke se Gud, utan utnämna en av röran till Luskung och anse sig alla tillsammans vara Gud. Med frihet mena de friheten att få göra ont. Ibland kommer ett kreatur och trampar i röran; då upplöses den i slem, förstås, men det växer snart en ny. – Den tycks vara evig som det onda."

– Kusligt, säger Anton.
– Ja... svarar hans syster. Undrar varför hon har markerat just detta.
– Men titta här då! utbrister Anton. I lådan där de hittade boken ser de nu
att det ligger ett antal tidningsurklipp och Anton håller upp den så att Nanny
kan se rubrikerna:

KVINNA SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN
MOR ÖVERGER FAMILJ
FAR OCH SON DOG AV SORG?!

Nanny och Anton plöjer igenom de rysliga artiklarna som handlar om deras avlägsna släktingar. Britt och Inge hette ett par som bodde på Bygget fram till 1798 och Malte var deras son.

Plötsligt en dag försvann Britt och man sökte efter henne runt om i bygden och i skogen men efter en veckas resultatlös skallgång las sökandet ner. Inge var utom sig av sorg och vägrade tro på ryktena om att Britt hade lämnat honom och sonen frivilligt. Dag och natt drog han med sig sonen Malte ut i skogarna för att leta. Tills en natt då de plötsligt inte kom hem. Byalaget gav sig ut och det tog inte lång tid förrän de hittade både far och son liggandes vid bäcken nära Bygget. Döda. Man fick aldrig någon förklaring till hur de dog. Anton lägger tidningsurklippet på golvet och vänder sig mot Nanny. Ingen av dem säger något.


23 december 1951

Hon klär ljudlöst på sig lite kläder och så fort resten av familjen somnat om smyger sig Pernilla ut i den kalla natten. Snön tränger ner i hennes låga skor och vinden slår mot hennes bleka kinder. Hon passerar Bygget, fortsätter vidare och snart är hon omgärdad av höga kristallklädda bokstammar. Pernilla vet inte vad hon gör här mitt i natten, men hon känner att hon måste fortsätta vidare längre in i skogen. Hon letar efter någon...

– Släpp mig. Släpp! Nej!

Pernilla hör en ljus röst ropa från hållet där bäcken ligger, inte långt från den plats där hon såg de rysliga larverna. Rädslan pulserar i magen men hon går vidare och plötsligt ser hon Malte och Inge där vid bäckens kant. Hon trycker sig mot en sträv bokstam för att inte synas. Inge och Malte står bara några få steg bort.

– Jag vet vad du gjorde far!
– Vad vet du?! Du vet ingenting!
– Du dödade mor. Jag såg det själv med egna ögon…

Malte tystnar tvärt när Inges händer sluter sig runt hans hals. Kroppen skakar men snart blir den helt stilla. Inge släpper taget och Maltes kropp faller mot den istäckta bäcken. Inge står där helt stilla och stirrar rakt framför sig och han ler. Pernilla håller andan. Plötsligt vrider Inge på huvudet och ser rakt på Pernilla. Hon kan inte ta ett enda steg fast hon vet att hon måste därifrån. Inge tar två stora kliv och står nu precis framför henne. Han viskar:

– Du borde inte ha kommit...