tunnan är inte så stor. lagom stor. den har ett tungt lock.

oftast tar jag omvägar runt den
går så långt ifrån den att jag inte ens kommer ihåg att den finns.

andra gånger ser jag den på avstånd. då väljer jag snabbt andra vägar
det är en impuls. kroppen vet vad det innebär att gå nära

ibland dyker tunnan bara upp. som genom ett trollslag. mitt framför mig.
det räcker med att jag anar hur det bubblar under locket.
jag springer

jag springer tills min kropp inte orkar mer

jag gråter

och känslan av skam kommer över mig.
hellre det, än att lyfta på locket

den kraft som finns där inne, får inte komma ut. gör den det så är allt slut.

flera gånger har den dykt upp då jag varit som gladast. då jag skrattat och tänkt att - nu mår jag bra! då kommer tunnan. och läcker framför mig. pyser och puttrar och det blir klart för mig

jag blir aldrig fri.

det skulle varit du