Jag ärar det som skrivs med eget blod. 

Jag ärar infallet, felskrivningen, öppningen
som leder till landskap i människor:
tundran i en poetvän,
heden i en annan. 

Jag ärar de krökta träden som strävar
mot vinden, med nävarna nerkörda i barkfickorna.
De som förlorat många blad
vänder bort sina kala grenar. De som inte låtsas. 

Jag ärar de som drömmer
med öppna ögon.
De som ser även då de blundar
och breder ut sanna sagor.

Jag ärar de vars hus inte är så stort och rent
att väldigt få kan besöka det. De som bor trångt
men vars bord har ett sådant omfång
att många gäster kan böja sig över det.

Jag ärar de lyhörda, de som lyssnar till
den mullrande trumkören i fjärran och dansar
så att varghuden fladdrar. De som har skallerormsskelettet
om halsen och händer obesudlade av andras blod. 

Jag ärar de på en skolgård var som helst i världen
som utan förakt ställer sig bredvid
den som ingen annan ställer sig bredvid
och som verkligen ser att alla andra bara tittar. 

Jag ärar de som finner sitt ansikte oförställt
då de talar om sanningen. De vars ögon
har sett ljus och som låtit sig
bli sedda av ljus. 

Jag ärar de som vaknar
förvånade över att de fortfarande lever
trots att deras namn och bild
inte finns med i morgontidningen. 

Jag ärar de som går över krigsgränser
med hjärtat i halsgropen
och som bär brev om fred
vid bröstet under den svettiga skjortan. 

Jag ärar de som likt en örnmoder
ruvar sina ägg i höga tallar
och ligger kvar
trots att snöstormen rasar. 

Jag ärar de som talar rent om Gud
utan att bryta benen på åhörarna
och som inte har vitt skum i mungiporna
av skrik.

Jag ärar dykarna som lodar
sig själva och inte räds Marianergraven,
det bottenlösa okända.
De som skrivit sitt sandnamn på stranden. 

Jag ärar den människa som kan stamma ”älska”
på ett sådant sätt att tungan,
efter det att man sagt ordet,
inte kan göra något mer.