I häktet.
- Varför satte du eld på huset?
- Lovar du att inte avbryta?
- Självklart. Berätta du bara.
- Jo förstår du. Här om veckan kom min systers man hem till mig och efter att ha vistats här bara en liten stund avvek han för någon timme och kom tillbaka sedan. Jag hade ett ärende inne i stan och när jag kom tillbaka några timmar senare var huset i princip tomt. Alla mina samlingar var borta.
- De du samlat ihop under trettio års tid ungefär?
- Precis.
- Vad hände sedan?
- Min syster sa att han bara hade velat befria mig från allt detta skräp som han uttryckte sig. Så han hade helt sonika lånat en lastbil och kört iväg med alltsammans till tippen.
- En helt vanligt röjning då?
- Ja, men tippen visade sig tillhöra en kusin till honom. Som också var antikhandlare på lediga stunder.
- Så det var att förena nytta med nöje då?
- Det får man ju anta.
- Och sedan?
- Jag ville ju inte vara den som hade en tjänst som innestående. Så jag körde iväg till hans föräldrars hus där de hade någon liten sammankomst, bara den egna familjen.
- Din syster var inte där då?
- Nej, hon var inte det. Och tur var nog det också.
- Jag vill mena det.
- Jag smög mig dit under natten eftersom jag jobbade på dagen och inte fick minsta tillfälle förrän just under natten.
- Du ville hinna umgås litet med familjen efter jobbet också?
- Precis. Jag är inte den som försummar familjen. Det var en fantastiskt god måltid min fru bjöd på också.
- Men så ville du ta en nypa luft på nattkröken, eftersom du ändå inte kunde somna?
- Hur rätt har du inte.
- Du kände dig inte ensam?
- Hur menar du?
- Det kan ju vara skönt att lätta sitt hjärta för någon.
- Jovisst kan det. Men jag ville vara ensam helt enkelt.
- Så du tog en promenad då?
- Jo, det var en härlig natt, molnfri.
- Och så råkade du som av en slump komma förbi hans föräldrars hus?
- Jag medger att jag tog en tur med bilen. Jag tänkte nog inte riktigt på vart jag körde. Men ja, när jag ändå hade vägarna förbi så tänkte jag...
- Ta en liten titt bara för att se hur landet låg?
- Jag var nyfiken på om det var en bungalow eller ett tvåvåningshus.
- Sedan råkade du komma ihåg att du hade en extra dunk bensin i bakluckan?
- På spiken rätt. Du borde bli polis. Eller köpa en lott.
- Jag är redan polis, så jag får väl köpa en lott då.
- Ja, sedan var det precis som att det inte var jag. Som att det var någon som trädde in i mitt ställe.
- Jesus?
- Nej, den snubben är död. Men det var som om jag stod bredvid och tittade på. Men vackert var det i alla fall. Eld är precis som en sorts levande konst som brinner för stunden.
- Som att skapa skulpturer i sand eller is i medvetenheten om att det är bara just då och att de försvinner inom kort.
- Just så. Det där huset brann verkligen vackert.
- Hörde du aldrig skriken inifrån huset?
- Hörde och hörde. Det var som att de hörde till pjäsen. Som att sitta i salongen och bara se det som skedde ske. Jag brukar inte avbryta en pågående pjäs.
- Det förstås. Jag tror vi gör en paus här och så återupptar vi samtalet i morgon.
Morgonen kom, det var en dag med solsken, kvittrande fåglar och en människa som satt i ett rum någonstans på en gård ute på landet och gjorde tappra försök att få in sjörapporten i radio.