Allt jag vill är att se dig igen. Inte i mina fantasier eller drömmar. Jag vill se dig på riktigt, känna din hud, minnas din doft. Jag vill se dina blåa ögon titta in i mina. Jag vill känna dina armar famna om mig och göra allt bra igen. Jag vill höra din röst säga mitt namn, höra ditt charmiga skratt. Jag vill ha tillbaka alla dagar av spontana påhitt och även de då vi bara satt i lugnet av att vara med varandra. Jag vill ha tillbaka alla mornar vi vaknade tillsammans och skrattade åt gårdagens händelser.

Jag är rädd för att glömma hurdan du var. Glömma känslan av mina fingrar genom ditt hår, dina stora händer som höll i mig – som höll mig kvar på jorden. Jag är rädd att glömma ditt nonchalanta sätt till saker du inte brydde dig om, din entusiasm till det du verkligen brydde dig om. Jag är rädd för att accepetera det som hänt, och än mer rädd att inte acceptera. Jag älskade dig så fruktansvärt mycket, så mycket att det gjorde ont – och jag gör det fortfarande.

Förlåt för att jag allt jag aldrig sa när det fanns tid. Du var och är mitt ljus, din låga slutar aldrig brinna.
Jag älskar dig för alltid och förevigt, världens bästa bror.