Jag hade just löst biljett då jag hörde något ropas upp i högtalaren, men precis som i filmen 'Semestersabotören' av Jaques Tati var det omöjligt att höra vad. Det skrapade i högtalarna och varje stavelse lämnade efter sig ett mångdubbelt eko. Fascinerande i sanning. Det går att förfina tekniken på alla möjliga håll, men högtalarsystemet på centralstationen lämnar en del övrigt att önska.

Konduktören fick flinkt fram en kniv som han förvarade i den trasiga brödrost han av någon outgrundlig anledning bar på. Kanske som förvaring för den där kniven. Kniven kom farande mot mitt skjortbröst, gjorde en snygg reva i det och trängde genom huden och penetrerade diverse ting vilka befann sig innanför skinnet på mig, spetsen stötte emot ett par revben innan den slant förbi dem och trängde en smula djupare in.

Jag är inte kirurg eller ens allmänläkare själv så jag förstod mig inte på mera än så. Kanske var det här en sådan där sidosyssla som konduktören ägnade sig åt på lediga stunder då andan föll på. Han vred på kniven och drog ut den ett stycke medan han log med hela ansiktet åt skilda förbipasserande i den trånga tågkorridoren. Själv kände jag på mig att det här kunde hålla på i stort sett hela kvällen om jag inte gjorde något själv för att en smula bidra till händelseförloppet.

Så jag gjorde en vändning och fick tågfönstret i ryggen, kastade mig bakåt så att glasrutan krossades och gick i ett flertal bitar, samtidigt gjorde tågets snabba framfart vad det kunde för att hjälpa mig på vägen. Den kraft med vilken jag slungat mig bakåt samt centrifugalkraften i kurvan tåget just gick in i fick min kropp att pressas ut genom fönstret och hela jag flög ut i en båge och hamnade på det grova grus banvallen bestod av.

Därefter fortsatte jag av bara farten nedför en klippig slänt med rester av växlighet här och var, innan jag med ett plaskande ljud föll ner i ett strömdrag av något slag. Här kastades jag hit och dit av strömmen och de stenar som befann sig här som där. Till slut kände jag hur jag föll, kanske stupade det just där. Efter en mindre evighet vad det verkade stoppades fallet av en något större ström, en slags fors misstänkte jag.

Kanske att jag först hamnade i en större bäck bara för att senare falla i en å eller flod. Efter en bra stund av att ha åter blivit manglad en smula av det strida vattnets framfart märkte jag hur det våta plötsligt inte längre forsade fram. Antingen hade jag hamnat i en sjö eller spolats ut i havet rent av. Jag kände mig för över skjortan men kniven satt inte kvar. Däremot var det rejält blött där jag placerat handen.

Kanske såväl blod som vatten tävlade om utrymmet. Strax därpå blixtrade det till i huvudet och jag måste ha svimmat av. När jag vaknade igen låg jag med ryggen på marken och såg upp i himlen, såg månens skära och undrade över vad som kunde ha hänt mig. Det sista jag mindes var vilken skönhet till kvinna som räckt fram mina resehandlingar på centralstationen sedan hon mottagit mitt kreditkort och sedan räckt mig det i retur efter registreringen av summan som drogs från mitt konto.

Rafflande fortsättning i nästa kapitel av